Hur allt började.

När jag var 11 år flyttade vi från Göteborg till Sthlm och vår granne hade en helt underbar stor Collie hane. Sky hette han och jag fick äran att vara dagmatte åt denna fyrbenta.
All tid som jag fick vara ute var jag ute med honom på. Jag måste till&med erkänna att jag redan i den tidiga åldern ljög för lärarna om att jag var sjuk för att springa hem och ta ut Sky. Efter sky började jag ta hand om en liten blandras som bodde en våning under oss och när denne blev såld vart jag dagmatte åt en helvild labrador. Allt för många gånger släpade han mig över ängarna där vi bodde men det gjorde mig ingenting, det var han och jag mot världen. Även läraren i skolan hade en liten hund på skolan som jag gick ut med på varje rast.

Alla hundar som behövde en extra promenad tog jag mig an med det stora hjärtat alla små tjejer har som älskar djur. Där hundarna fanns där var jag. 

Sen kom Buster in i mitt liv. Underbara, älskade Buster. En historia som jag delat av mig i ett annat inlägg som ni hittar HÄR. Under tiden med Buster så sa det bara BOOM i Sthlm och amstaffblandisar i alla dess former hittade ut till förorterna, den perioden som inte var sådär jätte bra för våra kamphundar ute i landet, jag hjälpte alla som behövde hjälp med träning, promenader och de få tipsen jag då hade. Även en liten pitbull blandning hamnade hos mig i några veckor, en 6 månaders hane som hade använts inom kamp.
Jag var då 16 år.

Rädd, skadad och med noll tillit fick jag lirka denna lilla tills han mjuknade upp och började bli trygg igen. Med stora framsteg bestämde jag mig för att behålla honom men tyvärr kom den nya ägaren tillbaka och tog honom och det var sista gången jag såg lilla Sheva trots många försök med att få tillbaka hunden och få ägaren på andra tankar.  Strax efter denna historia fick jag hem Amy. 17 år och min alldeles egna Bordercollie valp.

Trots egna daghundar, extrahundar eller egna hundar så har det alltid funnit en jäkla massa andra hundar som man lagt ner tid och engagemang på. Under Amys första år träffade jag nog nya hundar varje vecka som jag hjälpte till med. 17 år och med ett allt för stort hjärta för dessa djur i förorten. Ja, då är det lätt att man kanske till&med blir lite utnyttjad. Men oj vad jag har lärt mig under dessa år! Då jag bodde där jag bodde och då under denna tid kryllade det med ”kamphundar” så var det mest hundar av dessa raser som man hjälpte till med och tillslut så fick jag även hem min alldeles egna Amstaff.

Älskade Brooklyn från bästa Towe. 20 år var jag och jag tog emot denna valp med öppna armar. Ett år senare tog jag även hem hennes syster. Även denna en rädd hund utan tillit men oj vad vi kom långt i vår rehabilitering. Utan att skryta måste jag säga att den hunden idag är en av de tryggaste och lugnaste hundar jag mött. Hon precis som Brooklyn är perfekta i mina ögon. Sen dog Amy min Bordercollie i en hemsk och fruktansvärd olycka där hon vart ihjälbiten, slaktad och dog i mina armar och samma sekund som hon drog sitt sista andetag så dog något inom mig.

2012 la jag av med hundarna. Jag slutade träna hund, jag slutade vara med folk som har hund, jag slutade hjälpa hundägare. Jag slutade med hund. Det tog även slut mellan mig och mitt ex och i en jobbig separation tog jag Brooklyn och han tog hennes syster när vi gick skilda vägar. Och jag valde att fokusera på jobbet och Brooklyn. Allt annat fick bara vara. 

2014 flyttade jag och Chribbe ut till landet och då släppte något i mig. Jag började komma tillbaka efter Amys död och jag tog ett beslut, antingen skiter jag i det är med hund eller så borstar jag av mig, accepterar vad som har hänt och ser till att resa på mig igen och komma tillbaka. Lära mig precis allt som går att lära sig och börja ha riktigt jävla roligt igen med dessa fyrbenta samt deras ägare. Jag valde att resa på mig igen.
Sen rullade det på med en jävla fart igen och gör fortfarande.

Jag har haft turen att växa upp i en generation där man lät barnen ”härja” lite på egen hand och jag har haft en jäkla massa hundar runt mig under 17 år som jag aktivt arbetat med. Jag lär mig för varje individ och jag är så otroligt tacksam över alla dessa hundar som tassat rakt in i mitt hjärta med många fantastiska ägare i släptåg.

Jag tror aldrig man blir fullärd och man ska ha otrolig stor respekt för just detta,
vilja lära sig mer, ha mentorer runt sig och ha koll på forskningen som görs.
Det är en otroligt spännande värld som man vistas i och även om min resa är långt ifrån slut är det rätt fantastiskt att kunna kolla tillbaka på de 17 år som jag har i ryggsäcken.

Hur allt egentligen började. 

1923194_62572587422_2810891_n

19 år med min saknade Amy.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s