Den perfekta bilden

img_7915

Det är lätt att måla upp en perfekt bild över sociala medier, att man målar upp en bild om att allt är guld och gröna skogar, inget kunde vara bättre än just den personens liv, den personen som har allt och som mår så bra och som alltid presterar och alltid har dom där fina bilderna och, och, och. Vi alla har suttit och dregglat framför skärmen och velat byta liv med just dessa människor. Typ byta liv sådär... Igår. 

Stopp. 

Vi börjar om. Sociala medier är alltid vinklat. Eller nej, nu låter det som att allt är en lögn. Så är det inte men (det stora Men) en bild säger inte allt, en text handlar oftast om en enskild händelse och det där djupa, personliga, jobbiga kommer inte alltid upp.
Varför skulle det? Alla vill väl ha ett privatliv – mer eller mindre.

Jag har alltid försökt bjuda er på en del av det tråkiga också, för att visa att jag är precis som så många andra av er. Jobbar, sliter, är trött, har ångest, skrattar, gråter. För det är väl så verkligheten ser ut? Upp & nergångar. Misstag och lärdomar. Livet. 

Jag har nog valt att inte skriva om min svacka, kanske för att jag själv inte har förstått.
Hur kan jag vara så nere när allt är så bra? Vad finns det ens för anledning att klaga?
Men jag vill vara ärlig mot er och mot mig själv.

Att först vara gravid och sjukskriven, sängliggandes, konstant ont, deprimerad, isolerad, ledsen, arg, rädd, ensam… För att sedan bli mamma. Vilket är en extrem omställning vare sig man vill eller inte. Fortfarande ont i kroppen, försöka komma ikapp med det halvåret jag ”missade” under sjukskrivningen, kroppen som skriker av smärta, ta hand om ett barn, träna hundar och Brooklyn som bara vart sämre och sämre. Åka runt hos veterinärer med en sjuk hund, känslorna utanpå kroppen, visste aldrig om jag skulle få hem henne eller inte när jag klev in på en klinik och tårarna bara rann och rann, en unge som bara var några veckor gammal och efter månaders kontroller, på liv och död vid varje besök, ångesten om hon ens skulle finnas kvar nästa vecka eller inte.. tillslut behöva ta det hårda beslutet och släcka Brooklyns liv. Sådär rakt i min famn.
Alta som stod ensam kvar och jag. Helt förstörd med en liten son på armen och med känslan att hela jävla världen vilade på mina axlar och att ingen, någonsin kunde förstå vad jag gick igenom. Jag ville bara lägga mig ner och dö. 

Plugg på distans, bloggen, krönikor, samarbeten, instagram, mail mail, mail, vara en bra mamma, träna Alta, träna hästen, vara en bra sambo, träffa vänner, fundera på framtiden. Prestationsångesten skjöt i taket och ett halvår senare började det bli lite svårt att andas. Lite svårt att ens plocka ur diskmaskinen och lite svårt att komma ihåg alla måsten. Lite svårt att vara bland folkmassor och lite svårt att inte bryta ihop i ens ensamhet. Allting blev plötsligt lite svårt och väldigt deppigt. Nästan lite sorgligt.
För vad har jag att vara ledsen över? Jag har ju ett fantastiskt liv.

Förra helgen bröt jag ihop i bilen, på väg från en namngivelse där folkmassan släckte mig, fick mig att vilja springa och gömma mig, mådde illa, ville inte vara med. och min älskade sambo satte alla mina känslor i ord och jag insåg att det är okey. Det är okey att känna såhär, att må såhär och det är okey att andas lite. Det har vart fruktansvärt mycket under många år, både upp och nergångar och ibland kommer det ikapp en på gott och ont.

Nu har jag en månads semester. En månad när jag ligger här ute i solen med två lurviga valpar över mig och bara är, inget plugg, inga måsten – bara vara. Om jag och lilla sonen bara vill leka i trädgården hela dagen så gör vi det, om vi vill ta en dag i skogen med Alta, Ja då gör vi det! Om jag efter att sambon kommit hem inte vill vara mamma och istället vill glo serier hela kvällen, ja då är det så! 

Det är inte alltid som det ser ut och konstigt vore det väl annars?
Sociala medier visar aldrig allt, de visar bara en liten del av personens liv.
Ta hand om er där ute och skit i all prestation, det viktigaste som finns
är trots allt en själv allt annat är bara en bonus.

En vecka kvar

18447443_10154567704807423_1560784256694295881_n

Delta & Cody 

Alltså.. Förstår ni, det är bara en vecka kvar. En ytte-pytte-vecka kvar tills valparna kommer hem. Hem till oss! Hur sjukt? Så sjukt så jag får nypa mig i armen och försäkra mig om att jag inte drömmer. En vecka. Nästa helg. Galet. Helt underbart. Och den där pirr-i-magen-känslan slår till.

Lite fräckt vill jag påstå att jag behöver detta, innerligt så behöver jag få hem dessa små. En svacka som heter duga smög sig in i mitt liv efter att Brooklyn försvann och den där svackan har bara växt och växt. Till ett svart hål som bara gjort allt så fruktansvärt jobbigt. I allt det där så är jag så otroligt tacksam över att ha djuren i mitt liv, de har fått mig att för varje dag försöka lite till. Att varje dag resa på mig och göra allt jag kan.

Altas varma päls att borra ner huvudet i och hästens lena mule som snosar en i nacken får världen att stanna upp, iallafall för en sekund. Att varje kväll få somna till ett spinnande ljud från katten som alltid, varje kväll, somnar vid mitt huvud. Dessa djur. Vad skulle jag göra utan dom? Vem skulle jag ens vara?

Snart, väldigt snart tassar dom små in och visst att vi tvåbenta svävar på moln men den som kommer kolla på mig med stora lyckliga ögon är Alta, underbara, älskade Alta.
Snart väldigt snart är denna familj hel igen. ❤

18518798_10155284097162622_59105426_n18554700_10155287013137622_995067985_n18579101_10155284096877622_1632099156_n18601206_10155287013097622_394852880_n

 

Yumigos på besök!

I söndags kom Yumigos hit, alltså Deltas uppfödare. Hon kom hit med alla valpar och oj vad jag smälte. Jag var i valphimmelriket! ❤ Dom börjar bli stora nu valparna och lilla Delta stack ur bland alla valpar, hon har redan nu tagit mig med storm den där tösen.

Hon är en modig och energifylld tjej som jag så snällt kallar för galningen.
När alla andra valpar låg och sov så skuttade hon runt i gräset och irriterade sina små syskon. Hon har en motor som heter duga redan nu – Precis som jag vill ha det!

Jag ser verkligen fram emot många år med den där lilla galningen, hon och jag kommer göra så mycket tillsammans och visst, några gråa hår kommer jag få på vägen men herregud vad roligt vi kommer ha, hon och jag. Lilla underbara, (galna) Delta!

DSC_0283

djurp5

DSC_0245

DSC_0254

DSC_0264

DSC_0346

DSC_0318

DSC_0353

Onsdag

Förra veckan skrev jag ett inlägg kring mina funderingar om vegetarisk kost till hundar.
Om det ens fungerar eller är det bara bluff & båg? Jag har samlat på mig massor med info från alla håll och kanter men för första gången sedan jag startade denna blogg så vågar jag inte skriva om det här.

Jag erkänner jag vågar inte. 

Människor som bara tagit upp denna fråga har blivit hotade, mordhotade och till&med fått flytta för att de och deras familjer blivit så hotade. Jag ger mig inte in i denna härva. Inte ens för att samla info och åsikter. Så mycket hat som det vart bara för att jag ställde en öppen fråga… Då insåg jag hur känsligt det här faktiskt är för folk och hur långt människor tar det för att få fram deras åsikter.

Min tanke var att öppna upp en dörr för de som vill ha info kring denna värld, precis som vi gör här hemma och blandar ner grönsaker till hundarnas färskfoder så kan man faktiskt ha några kulor torrfoder som endast är av grönsaker. Ja varför inte?

Det känns som att jag sviker så många nu, att jag inte vågar stå upp och att jag låter dårarna vinna. Förlåt för det. Men jag hoppas ni förstår varför jag backar i denna fråga och om det är någon där ute som vill komma i kontakt med mig så är det bara att maila.

Check!

Igår när hela världen sov (läs min värld: alltså vårt barn, Alta och katten) sådär mitt på dagen så passade jag på här ute, mitt i regnet att konka burar och få in dessa i skåpbilen.
Det var ett jäkla svärande och spännande med remmar men tillslut fick jag in alla burar och inte bara det utan innan den tvåbenta vaknade! Alla mammor känner igen denna känsla, man känner sig som en vinnare när man hunnit klart något innan ens barn vaknat! Jag kastade tillåmed in filtar i varje bur så det är klart. Lättnaden. 

Äntligen är burarna inne i bilen och allt är klart inför valparnas hemkomst.
Min lilla checklista är färdigbockad och klar.

  • Kompostgaller
  • Säkerhetsgrindar
  • Burar (Dogman)
  • Krypin hemma
  • Skålar
  • Bäddar (BiaBed)
  • Leksaker (Djurpaketet.se)
  • Godis och ben, massor med tuggben!

Tycker ni att jag har missat något och hur brukar era
checklistor se ut inför kommande valp? 

Hundpromenaden 2017

Vi gjorde det, vi satte rekord iår igen, alla involverade – Ni är GULD! 

Årets hundpromenad slog inte bara rekord i antal promenader landet över utan även insamlade pengar, vi nådde totalsumman 50 500 kr vilket är helt sjukt!!!

En stor eloge till min fina vän Angelica som har roddat med detta all hennes lediga tid,
hon har vart grymt duktig och jag är så stolt över denna tjej! Det är inte lätt att arbeta ideellt samtidigt som man ska jobba, ta hand om hund och allt annat som skall göras i ens vuxenliv. Men hon satte det i hamn och med Bravur! Vilken jäkla tjej!

18301701_10158485696255408_158232075005445618_n

Och nu tackar jag för min tid hos Hundar utan hem och arbetar mig vidare med nya projekt och äventyr. Det har vart en spännande tid i denna organisation och dom gör ett grymt jobb! Är någon av er intresserade av att hjälpa organisationen eller vill ta del av vad denna organisation gör så är det bara att klicka er vidare till deras hemsida HÄR.

Passout i stamtavlorna

”Jag tänkte att vi döper honom till Malamutepacklifes for Passout.”

Tänk att ens uppfödare och bästa vän tänkte på just detta, ringde och frågade och jag bara studsade av lycka. Helt ärligt, jag hade inte ens en tanke på att man faktiskt kan döpa sin älskade valp så att ens ”namn” hamnar i stamtavlan men här tänkte Emeli till
och antagligen visste hon hur glad jag skulle bli och så vart det.

Då passade jag även på och frågade Amanda, alltså Yumingos (Deltas uppfödare) om det fanns någon möjlighet att hon kunde göra samma sak och även lilla Delta får med Passout i stamtavlan! Vilken lycka och vilka underbara tjejer som gör detta för oss!

Hur häftigt är inte det här? Jag svävade på moln och nu är det riktigt nära tills valparna kommer hem till oss, typ 2 och en halv vecka bara!

Valparna växer så det knakar och nedan har ni lite bilder på de små. ❤

18280965_120332000566962630_203994060_n18280744_10155241739672622_353418467_n18302163_120332000580590142_1833452819_n18280004_10155241739602622_1694926552_n18337512_120332000619784206_1515679991_n18386696_10155258010532622_256239846_n