Det här med skvallerträning

För två år sedan kunde jag inte gå ut med Alta i vanligt halsband om vi träffade på en flock vilt här ute.. Jag släpades efter, åkte i leran efter en 40 kg Malamute och jag hatade allt i vilt väg. En gång var jag ute med henne mitt i skogen med lång lina och från ingenstans kom två rådjur ut på stigen mitt framför oss, skuttade iväg två meter från oss och Alta gick bananas och på något jävla vänster lyckades jag kasta mig runt ett träd med hela linan bara för att kunna hålla emot… Jag var bra svettig under den promenaden faktiskt, jag erkänner. Typ sådär så att jag kramade om trädet och tackade för att det så snällt ställde upp som Alaskan Malamute hållare.

Det är inte roligt när det är såhär. Inte alls. Och speciellt inte när man bor mitt bland allt från hjortar till vildsvin. När man träffar på mer djur än människor.

Skvallerträning är något vi tragglat sedan vi fick hem henne. Skvaller, skvaller, skvaller.
I detta fall med fokus vilt. När vi ser ex en hare är målet alltså att hon ska markera på denna hare och efter markeringen ska hon komma in till mig och då belönas hon.
Målet med denna träning är att när vi träffar på vilt ska hon komma in till mig och ”skvallra.” Vilket alltid belönas med lek eller godis.

(Denna typ av träning kan appliceras på allt från andra hundar, människor, bilar till vilt.) Skvaller träning är en av de bästa sakerna man kan träna med sin hund, även om detta tar sin lilla tid så bygger det upp en otroligt fin kontakt mellan hund och ägare.

Vi har kommit så långt i vår skvallerträning så något enskilt vilt skvallrar hon klockrent om, alltså en hare, två rådjur, en katt. Djur i mindre mängder. Och när de kommer till de stora flockarna här ute (typ 20 hjortar på en gång) så har jag lagt ner otaliga timmar på att bara sitta med Alta och kolla på dom tillsammans. Detta är inte heller något problem idag då hjortarna står stilla och betar men att komma ut från skogen och hamna mitt i en flock hjortar som springer åt alla håll och kanter.. Med en polarhund..
Denna bit har vart en nöt att knäcka. 

Igår hände något. Vi tog en liten promenad genom skogen och kom ut på ett fält och där var dom. Hela gänget. Vuxna, bebisar och så många så att jag inte kunde räkna dom.
Med tanken ”det fick bära eller brista” började jag och Alta gå framåt. När dom sprang stannade jag och Alta vände… Hon skvallrade och skvallrade, vände in, lekte, vi gick närmre och närmre och hon var cool lugn och så jävla duktig! Skvaller, skvaller, skvaller. Dessa hjortar var dock inte lika duktiga och tyckte att vi kunde väl bara gå igenom flocken, så de vägrade att flytta på sig och tillslut fick jag stå och skrika som en annan galning på de fyrbenta tills de sakta, sakta traskade in i skogen. Även här – ingen reaktion från Alta.

Det här som vi var med om igår skulle inte gått om jag inte tragglat den här jäkla skvaller träningen i år, det skulle bara inte ha gått. Här pratar vi störningar på högstanivå, nästan sådär ironiskt. Sedan måste jag poängtera att hon hade lina på sig så om hon var lös kanske utfallet inte skulle vart detsamma men för mig var detta betyget på hur viktigt det är att träna skvaller. Speciellt för oss då vi bor som vi gör. 

Oavsett ras och hund tror jag detta är en av grundstenarna i hundträning.
För vissa tar det längre tid än andra men tillslut ser man resultat
och det är guld värt i vardagen!

 

 

 

 

Sommar, Sol & Hundkurs!

DSC_0440

Vilket underbart väder vi hade i helgen! Och där i solen, mitt ute i en gammal hästhage hade jag en liten hundkurs för en mindre grupp. En bättre söndag kunde jag inte haft.
Jag älskar att få hjälpa och träna hundägare, det är så himla roligt och jag måste erkänna att jag där i slutet av kursen verkligen bubblade över av STOLTHET för dessa kursdeltagare som på lite mer än en timma gjorde saker som de verkligen inte trodde att de skulle komma till under bara ett tillfälle. De var GRYMMA! 

Fokus var vardagslydnad och vi arbetade med tänket Relation – Alltså kontakt, följsamhet, betingning och allt detta med olika störningsmoment som andra hundar, hundmöten, (jag som kom och störde), tjo och stim. Underbara ägare med deras fina hundar som minst sagt förgyllde min söndag.

Bildbomb från söndagens kurs nedan och stort tack till Fanny som tog alla fina bilder!

DSC_0448DSC_0447DSC_0390DSC_0398DSC_0412DSC_0449DSC_0440DSC_0422DSC_0410DSC_0403DSC_0379DSC_0443

Han är ju så snäll!

”Jag förstår inte varför folk blir så upprörda när jag har min hund lös?!
Han är ju snäll så de ska skita i om han går lös eller inte!”

Inget gör mig så sjukt provocerad som just detta ovan, att man genuint tycker att andra ska anpassa sig efter våra intressen – i detta fall hund. Att hela vårt samhälle bara ska lägga sig platt och acceptera att hundar springer lösa hejvillt i samhället, att det ligger bajs överallt och att de springer omkull grannens barn. ”Hunden är ju så snäll.”

Kan vi kräva av alla i vår närhet att de måste älska våra fyrfotade? 
Kan vi ens kräva detta av en ny respektive? Ställa det som krav? 

Kom igen, varför skulle samhället anpassa sig till oss hundfolk? Det är oavsett vad vi tycker om detta vi som måste anpassa oss efter samhället. Varför ska den hundrädda tvingas älska just din hund? Varför? Ge mig en anledning! Och varför ska ens hundar få springa lösa i bostadsområden? Vad är ens vitsen? Plocka upp er jävla hundskit och låt inte hunden härja och buffla ner varken den pensionerade tanten på gården eller ungar.

Skärpning nu.

Jag lägger in mitt veto nu. På riktigt. Jag höjer näven och säger stopp! 
Andra ska inte anpassa sig efter oss och om så fallet är att man absolut tycker det, bo inte i stan bland en miljon andra människor. Gör som oss eremiter och flytta ut i skogen, så långt det bara går. Packa väskan, ta kopplet och dra. Plocka upp din hunds bajskorvar, en påse bara och ner i sopptunnan så är det klart. Så slipper grannen kliva i skiten på vägen till jobbet. Kom igen, lite snäll kan du väl va? Och det här med att ha lösa hundar överallt, släng på en lina så är problemet löst. Visa lite respekt för omgivningen.

Och ni vet väl att det är koppeltvång nu? 

Även här, det handlar inte om era hundar, eller er. Tro mig ingen som sätter våra lagar i Sverige bryr sig faktiskt. Denna lag är inte till för att göra livet surt för Sveriges hundägare. Det handlar om våra djurbebisar som behöver få vara trygga, knyta an med deras mammor och få växa upp i lugn och ro iallafall det lilla lugnet vi kan erbjuda efter att vi skövlat bort skogar och dalar för att kasta upp våningshus i alla dess storlekar. Även här, på med en lina och tänk till, jagar din hund iväg vilt kan det vara förödande för djurbebisen. Är det värt det? 

Vi kan inte tvinga alla andra att förstå den kärlek som vi har för dessa hundar, ibland inte ens de ens hjärtat slår lite extra för, vi kan inte heller få alla andra att förstå nöjet att leva, andas – Hund. Vet ni? Det är okey, för vi alla är olika och brinner för olika saker.

Det vi kan göra som de galna hundälskare vi faktiskt är, är att alltid försöka ta ansvar och vårda hundägarskapsrollen, svara på frågor, ta ansvar för våra djur och lagar och respektera de som inte delar vårt stora intresse. Först då kommer fler dörrar öppnas för hundvärlden och först då kommer motståndet börja sina.

Så väldigt enkelt, koppla hunden, plocka upp skiten och hejja glatt på dina grannar. 
Bara där kan jag lova att du som hundägare fått pluspoäng som heter duga! 

 

 

 

 

Den perfekta bilden

img_7915

Det är lätt att måla upp en perfekt bild över sociala medier, att man målar upp en bild om att allt är guld och gröna skogar, inget kunde vara bättre än just den personens liv, den personen som har allt och som mår så bra och som alltid presterar och alltid har dom där fina bilderna och, och, och. Vi alla har suttit och dregglat framför skärmen och velat byta liv med just dessa människor. Typ byta liv sådär... Igår. 

Stopp. 

Vi börjar om. Sociala medier är alltid vinklat. Eller nej, nu låter det som att allt är en lögn. Så är det inte men (det stora Men) en bild säger inte allt, en text handlar oftast om en enskild händelse och det där djupa, personliga, jobbiga kommer inte alltid upp.
Varför skulle det? Alla vill väl ha ett privatliv – mer eller mindre.

Jag har alltid försökt bjuda er på en del av det tråkiga också, för att visa att jag är precis som så många andra av er. Jobbar, sliter, är trött, har ångest, skrattar, gråter. För det är väl så verkligheten ser ut? Upp & nergångar. Misstag och lärdomar. Livet. 

Jag har nog valt att inte skriva om min svacka, kanske för att jag själv inte har förstått.
Hur kan jag vara så nere när allt är så bra? Vad finns det ens för anledning att klaga?
Men jag vill vara ärlig mot er och mot mig själv.

Att först vara gravid och sjukskriven, sängliggandes, konstant ont, deprimerad, isolerad, ledsen, arg, rädd, ensam… För att sedan bli mamma. Vilket är en extrem omställning vare sig man vill eller inte. Fortfarande ont i kroppen, försöka komma ikapp med det halvåret jag ”missade” under sjukskrivningen, kroppen som skriker av smärta, ta hand om ett barn, träna hundar och Brooklyn som bara vart sämre och sämre. Åka runt hos veterinärer med en sjuk hund, känslorna utanpå kroppen, visste aldrig om jag skulle få hem henne eller inte när jag klev in på en klinik och tårarna bara rann och rann, en unge som bara var några veckor gammal och efter månaders kontroller, på liv och död vid varje besök, ångesten om hon ens skulle finnas kvar nästa vecka eller inte.. tillslut behöva ta det hårda beslutet och släcka Brooklyns liv. Sådär rakt i min famn.
Alta som stod ensam kvar och jag. Helt förstörd med en liten son på armen och med känslan att hela jävla världen vilade på mina axlar och att ingen, någonsin kunde förstå vad jag gick igenom. Jag ville bara lägga mig ner och dö. 

Plugg på distans, bloggen, krönikor, samarbeten, instagram, mail mail, mail, vara en bra mamma, träna Alta, träna hästen, vara en bra sambo, träffa vänner, fundera på framtiden. Prestationsångesten skjöt i taket och ett halvår senare började det bli lite svårt att andas. Lite svårt att ens plocka ur diskmaskinen och lite svårt att komma ihåg alla måsten. Lite svårt att vara bland folkmassor och lite svårt att inte bryta ihop i ens ensamhet. Allting blev plötsligt lite svårt och väldigt deppigt. Nästan lite sorgligt.
För vad har jag att vara ledsen över? Jag har ju ett fantastiskt liv.

Förra helgen bröt jag ihop i bilen, på väg från en namngivelse där folkmassan släckte mig, fick mig att vilja springa och gömma mig, mådde illa, ville inte vara med. och min älskade sambo satte alla mina känslor i ord och jag insåg att det är okey. Det är okey att känna såhär, att må såhär och det är okey att andas lite. Det har vart fruktansvärt mycket under många år, både upp och nergångar och ibland kommer det ikapp en på gott och ont.

Nu har jag en månads semester. En månad när jag ligger här ute i solen med två lurviga valpar över mig och bara är, inget plugg, inga måsten – bara vara. Om jag och lilla sonen bara vill leka i trädgården hela dagen så gör vi det, om vi vill ta en dag i skogen med Alta, Ja då gör vi det! Om jag efter att sambon kommit hem inte vill vara mamma och istället vill glo serier hela kvällen, ja då är det så! 

Det är inte alltid som det ser ut och konstigt vore det väl annars?
Sociala medier visar aldrig allt, de visar bara en liten del av personens liv.
Ta hand om er där ute och skit i all prestation, det viktigaste som finns
är trots allt en själv allt annat är bara en bonus.

En vecka kvar

18447443_10154567704807423_1560784256694295881_n

Delta & Cody 

Alltså.. Förstår ni, det är bara en vecka kvar. En ytte-pytte-vecka kvar tills valparna kommer hem. Hem till oss! Hur sjukt? Så sjukt så jag får nypa mig i armen och försäkra mig om att jag inte drömmer. En vecka. Nästa helg. Galet. Helt underbart. Och den där pirr-i-magen-känslan slår till.

Lite fräckt vill jag påstå att jag behöver detta, innerligt så behöver jag få hem dessa små. En svacka som heter duga smög sig in i mitt liv efter att Brooklyn försvann och den där svackan har bara växt och växt. Till ett svart hål som bara gjort allt så fruktansvärt jobbigt. I allt det där så är jag så otroligt tacksam över att ha djuren i mitt liv, de har fått mig att för varje dag försöka lite till. Att varje dag resa på mig och göra allt jag kan.

Altas varma päls att borra ner huvudet i och hästens lena mule som snosar en i nacken får världen att stanna upp, iallafall för en sekund. Att varje kväll få somna till ett spinnande ljud från katten som alltid, varje kväll, somnar vid mitt huvud. Dessa djur. Vad skulle jag göra utan dom? Vem skulle jag ens vara?

Snart, väldigt snart tassar dom små in och visst att vi tvåbenta svävar på moln men den som kommer kolla på mig med stora lyckliga ögon är Alta, underbara, älskade Alta.
Snart väldigt snart är denna familj hel igen. ❤

18518798_10155284097162622_59105426_n18554700_10155287013137622_995067985_n18579101_10155284096877622_1632099156_n18601206_10155287013097622_394852880_n

 

Yumigos på besök!

I söndags kom Yumigos hit, alltså Deltas uppfödare. Hon kom hit med alla valpar och oj vad jag smälte. Jag var i valphimmelriket! ❤ Dom börjar bli stora nu valparna och lilla Delta stack ur bland alla valpar, hon har redan nu tagit mig med storm den där tösen.

Hon är en modig och energifylld tjej som jag så snällt kallar för galningen.
När alla andra valpar låg och sov så skuttade hon runt i gräset och irriterade sina små syskon. Hon har en motor som heter duga redan nu – Precis som jag vill ha det!

Jag ser verkligen fram emot många år med den där lilla galningen, hon och jag kommer göra så mycket tillsammans och visst, några gråa hår kommer jag få på vägen men herregud vad roligt vi kommer ha, hon och jag. Lilla underbara, (galna) Delta!

DSC_0283

djurp5

DSC_0245

DSC_0254

DSC_0264

DSC_0346

DSC_0318

DSC_0353

Onsdag

Förra veckan skrev jag ett inlägg kring mina funderingar om vegetarisk kost till hundar.
Om det ens fungerar eller är det bara bluff & båg? Jag har samlat på mig massor med info från alla håll och kanter men för första gången sedan jag startade denna blogg så vågar jag inte skriva om det här.

Jag erkänner jag vågar inte. 

Människor som bara tagit upp denna fråga har blivit hotade, mordhotade och till&med fått flytta för att de och deras familjer blivit så hotade. Jag ger mig inte in i denna härva. Inte ens för att samla info och åsikter. Så mycket hat som det vart bara för att jag ställde en öppen fråga… Då insåg jag hur känsligt det här faktiskt är för folk och hur långt människor tar det för att få fram deras åsikter.

Min tanke var att öppna upp en dörr för de som vill ha info kring denna värld, precis som vi gör här hemma och blandar ner grönsaker till hundarnas färskfoder så kan man faktiskt ha några kulor torrfoder som endast är av grönsaker. Ja varför inte?

Det känns som att jag sviker så många nu, att jag inte vågar stå upp och att jag låter dårarna vinna. Förlåt för det. Men jag hoppas ni förstår varför jag backar i denna fråga och om det är någon där ute som vill komma i kontakt med mig så är det bara att maila.