Alltså… Wow!

Söndag igår. Min numera älsklingsdag. För då har jag kurs! 

Låt mig säga såhär, när tjejerna började för mig – första gången – var det några studsiga hundar på plats, alla hundar gjorde ljud som att vi hade 20 sälar på plats, fokus var inte på topp och ägarna kämpade på. Nu bara några veckor senare gör de uppgifter tillsammans som är så sjukt krävande av hundarna, utmanande och med störningar från alla håll och kanter. Följsamheten har tagit en ny nivå, Relationen som de har byggs upp till ren kärlek, fokuseringen från både ägare och hundar är på topp och jag står mållös vid varje uppgift och hejjar på till tusen.

De är grymma, de gör att jag får en sådan kick så om jag kunde så skulle jag poppa flaskan, dansa och hurra som att Sverige hade vunnit EM. Alltså. Wow! 

Jag älskar det här med coachning, jag älskar att få följa era resor som är så sjukt unika för varje ägare med hund och för varje hund och hundägare som jag träffat på under mina år inom hundvärlden så lär jag mig något nytt. För vet ni? Man är aldrig fullärd. Ingen.

När ni tackar mig så vill jag bara krama om er och tacka ER. Det är ju NI som får mig att utvecklas, NI får mig att ÄLSKA det jag gör och NI får  mig att bli bättre på mitt jobb. ❤ Nu är det måndag igen och en hel vecka kvar till nästa kurstillfälle. Men innan det ska jag själv på kurs med valparna, jag ska på ett spännande möte inför nästa år och träffa mina favoriter – Hundtränarna. Fullt ös och nu kickar vi igång veckan! 

DSC_0440

 

 

 

 

Annonser

Månadens djurpaket har kommit!

I veckan fick jag ett sms från min ena polare där hon skrev ”Månadens låda – bästa!”
och jag vet att jag varje månad skriver här i bloggen hur bra Djurpaketet är men alltså, månadens låda var helt insane! Den var perfekt. punkt.

Två leksaker, massa träningsgodis, tuggben och tuggsticks. Den var minst sagt proppad med grejer som vi kommer ha användning av hela månaden. Och lite fun fact; Djurpaketet.se fyller faktiskt 2 hela år nu och för att fira detta finns det nu en rabattkod på 30 procent(!!!) som jag tänker dela med mig av till er!

Ange Passout30 i kassan så får ni alltså 30% rabatt på er första box från Djurpaketet. 🙂

Ja… Vad gör lite vatten?

I måndags var det dags för valpkurs igen och jag skyndade mig hem, hoppade in i hallen och Chribbe kollad på mig med stora ögon. ”Du vet att det regnar ute va?”
”Regn och regn, lite vatten har väl inte dödat någon?”

Med betoning på lite pekade Chribbe med hela handen ut mot fönstret där det stormade och regnade som aldrig förr. Han och Cody tänkte minsann inte stå i regnet på bruksklubben i flera timmar! Nehe tänkte jag och kollade ner på lilla Delta. ”Japp bruden, det är du och jag mot världen idag helt enkelt.”

Kom fram till Bruksklubben i stormen och hoppade ut ur bilen.
En regnjacka hann jag hitta innan jag åkte, och gummistövlar också.
Jag kände mig faktiskt lite stolt över att jag denna gång var beredd för regnet.
”Trodde du ja” skrattade världen – och Delta som hoppade ner i Sveriges största vattenpöl, vände och hoppade rakt upp i luften – för att sedan landa på mig… Där stod jag med jeans som plötsligt var så blöta så att jag knappt kände mina underkläder, spottade Aussiehår, vatten och lera ur munnen och kände bara.. Livet… Livet..

Där stod jag, på parkeringen, Delta hoppade runt, svansen gick i 180 och med stora ögon kollade hon på mig och sedan ner mot planen. ”Morsan nu kör vi! Vi är på klubben ju!” och då släppte något, jag orkade inte bry mig, vad fan gör lite vatten? Lite lera? Nu är vi på klubben och ikväll ska vi ha jävligt roligt! 

Och vet ni? Det hade vi! Det var en kväll när jag inte tänkte på något alls förutom mig och Delta, det var en kväll när jag kom hem och vred ur mina kläder men det var också en kväll som jag åkte hem med ett leende på läpparna. Och det var ett tag sedan jag hade den känslan. ❤ En blöt men underbar kväll med min älskade Delta. Hon som gör mig galen, hon som får mig att skratta tills jag får ont i magen, hon – som jag inte skulle vilja vara utan en enda dag. Underbara, älskade Delta. 

delta7

Vi har bara haft tur

Låt oss prata lite snabbt om vad som händer i världen. Att vi har människor som mår så dåligt OCH har tillgång till vapen, som går runt och skjuter ihjäl människor. Dödsskjutningar, grupperingar som tycker att det är helt okey att döda andra, kidnappa, våldta. Barn som blir krigsoffer, barn som utsätts för trafficking, som blir värvade till att bli soldater. Barn. Att vi inte är utsatta handlar om att vi endast har tur. Vi kunde lika gärna växt upp i en miljö som dessa, vi kunde lika gärna vart de som stod mitt bland skjutningen eller ha föräldrar som skjuts ner framför en i en strid mellan olika grupperingar i ett av alla utsatta länder.

Vi har bara haft tur att få bli födda i ett tryggt land, växa upp i en skyddad bubbla.

Det känns som att hela världen är i kris för tillfället och den tvåbenta arten tar sakta men säkert inte bara död på varann utan även jorden och alla våra fyrfotade.
En övermäktig känsla om att allt bara rasar ihop.

Kan man som enskild människa göra någon skillnad alls? Går det ens? 
Känns inte som det va? 

För några år sedan nu gick jag Nicole och Johanna i Sthlm och delade ut mackor till hemlösa, jag funderar på om vi kan göra någon liknande igen. En enkel promenad med våra fyrfotade – tillsammans – där vi sprider lite kärlek runt oss.

Vad säger ni, är det något som vi ska försöka få till i närhet? ❤

10400521_10156406287120430_1598789345859045062_n

Låt inte leendet lura er

I somras tog jag en paus, jag drog i den där jäkla handbromsen och i alla fall försökte att bara vara i några veckor. Anledningen till den där handbromsen var att jag faktiskt mådde skit. Min ångest låg och svävade på en alldeles för hög nivå, mitt minne var mest svarta luckor och klumpen i bröstet låg och tryckte vecka efter vecka. Tårarna bakom ögonlocken och den där känslan av att ständigt drunkna.

Livet med ångest, en ständig kamp.

Men att bara vara är aldrig att ”bara vara.” Djuren skall tränas, stallet skall fixas, man ska vara mamma, huset skall städas och maten skall lagas. Tillslut kom jag upp på benen igen, ljuset i tunneln tittade fram och vardagen började rulla på igen. Som en kanonkula rakt fram utan återvändo.

Min plan var att jag skulle vart klar med min utbildning innan jag gick tillbaka till jobbet efter mammaledigheten men då den där handbromsen kom in i somras så fick plugget ta en paus. Nu är jag på sluttampen kring min utbildning och det är motigt, jag är trött. Det är mycket att rodda i efter jobbet och många kvällar är jag så trött när allt är klart så jag bara stirrar in i skärmen där skoluppgifterna skall skrivas och sedan stänger jag ner utan att ha gjort det jag skulle. Då kommer ångesten över att saker och ting läggs på hög. Jag får panik och det går ut över min familj.

Just nu är jag inte speciellt trevlig. Inte alls. Rätt arg och frustrerad faktiskt. Jag är några uppgifter från mitt diplom som jag krigat efter i två år och nu, nu sinar energin. Jag skulle ju vart klar i september men istället sitter jag nu och vänder upp å ner på familjetiden. Den där planen följdes inte och det är mitt fel, vilket gör så att jag känner mig rätt så jävla misslyckad.

Värdelös mamma, värdelös sambo.
Inte den där super-tjejen som ni verkar tro att jag är.

Sedan jag var liten har jag haft en dröm om att få arbeta med djur och idag har jag ett företag, det är äntligen registrerat och så som jag har kämpat – så många år – för att komma hit och istället för att fira, poppa flaskan och klappa mig på axeln så känner jag mig bara.. Tom.

Det är inte ofta jag är så här ärlig mot er, kanske för att jag faktiskt skäms. Allt ska ju alltid gå så himla bra och även om det är kämpigt så tar man sig igenom allt, problem är till för att lösas! Ramlar du så reser du på dig! Men ibland händer saker bakom de där leendena som människor bjuder på, och jag är en fena på detta, leendet lurar många. Men det finns alltid en historia som andra inte känner till och för att inte ”lura er” så måste jag säga att det inte alltid är en dans på rosor, vissa kvällar kramar jag om hundarna och låter tårarna rinna. Sitter i hundgården och försöker hitta tystnaden i bruset. – jag lever inte sagan som vissa av er tror. Jag är precis som er,  jag kämpar, har bra och dåliga perioder. Nu speciellt är en extra motig period som jag måste ta mig igenom och anledningen till varför jag skriver ut detta är för att jag vet att många av er kämpar där ute och jag vill att ni ska veta att ni inte är ensamma.

Bakom den perfekta fasaden som sociala medier ofta speglar går vi alla igenom en väg, en väg som kan vara krokig och överjävlig mellan varven. Men glöm inte att ingen lever det perfekta livet. Alla har tuffa tider som man går igenom. Man får helt enkelt ta en dag i taget och tillslut kommer det där ljuset tillbaka igen. ❤

IMG_20170727_193335_012

Matleverans

I början av veckan kom vår foderleverans. närmre 300 kg hundmat stod och väntade på en pall på vår uppfart och det var bara att kavla upp ärmarna och köra.

Varför är det alltid så att i början tycker man att det är lätt, super lätt men efter några lådor vill man bara lägga sig ner och gråta. Hur vart det så tungt och när vart jag så svag? Livets största problem – Att man inte har muskler som en man! 

Efter vad som kändes som en evighet hade jag inte bara fyllt vår frysbox med hundfoder utan även typ hela vår egna frys. Att det ligger tomma lådor i typ HELA vårt garage är en annan sak, att jag får trycka igen dörren med våld och putta på lådor samtidigt.. Ja det är något vi tar tag i ett annat liv tycker jag.

Nu har hundarna mat ett tag framåt och ännu en gång skickar jag min tacksamhet till våra fina samarbetspartners Priima Hundfoder. Vad skulle vi göra utan er?! ❤

priima-hundfoderalta

 

När sambon är sjuk

Igår vart jag stoppad i dörren, precis när jag tog handen på handtaget och skulle åka kom sambon och nästan vrålade ”Du får inte åkaaaa! Jag är sjuk, feber, feber – jag har feber!”

”Fan, jag skulle vart lite snabbare” var min första tanke och sedan var det bara att gilla läget. Chribbe ligger däckad i influensa och en annan får stanna hemma och ta hand om barnet. Nemas problemas tänkte jag. Jag har ju vart hemma i ett år med James, klart jag fixar en dag eller två.

Jag tror inte folk utan barn ens kan föreställa sig hur jobbigt det kan vara att vara hemma med en energiknippe. Efter några timmar hemma med lilla James som drar ut allt och leker med precis allt så saknade jag jobbet fruktansvärt mycket haha. 

Idag vaknade jag med ny energi, en lista på vad som skall göras under dagen med tänket att nu kör vi, idag blir en grymt bra dag! Vi ska leka, städa och träna hundar. Gled runt med min kaffekopp och fixade frukost, lämnade koppen och började plocka i vardagsrummet. Vänder mig om och ser James – med min kaffekopp – drickandes ur glaset samtidigt som han häller ut resterande kaffe på olika ställen i rummet och när jag hinner reagera halkar han och landar i en stor pöl kaffe.

Alltså. nej. Jag orkar inte. Hur fick han ens tag på mitt kaffe?
Hur mycket energi kommer han få NU DÅ efter en halv kopp kaffe?
Herregud.. denna dag kommer ta en helt ny nivå.

Jag återgår till listan, pausar livet och jagar sonen som fick tag på min telefon och springer för livet då han vet att han inte får ha den, sätter mig här igen och försöker mig på att planera dagen igen. Städa, träna djur, handla, fixa hundgård… Inser att jag antagligen inte ens kommer komma halvvägs in på min lista och önskar att jag satt på kontoret på jobbet i lugn och ro och jobbade… Positivt tänkande, positivt tänkande – Nu kör vi! ❤

DSC_0517