Ny hemsida

Nu är det dags – Vi byter hemsida! 
Den nya hemsidan hittar ni HÄR

❤

Håll ut snart drar det igång igen!

Väldigt, väldigt snart flyttar vi över denna hemsida till en ny. 
Jag vet att det har vart dåligt med bilder här via bloggen och information kring kursverksamheten har inte heller legat här. Vet ni varför? Jo för att wordpress jobbar så jäkla emot mig, de vill först ha 3000 kr för ett utökat paket (läs; för att jag maxat antalet bilder) och sedan fungerar typ ingenting med vissa funktioner som jag vill ha.

Så hör och häpna – Jag ger upp och skiter i det här. En ny hemsida är på gång och snart klar. Därav lite dåligt med uppdateringar för tillfället men håll ut – Det är på G! 🙂

Lördag

Vilken vecka! Det har vart fullt ös på jobbet och hemma har sambon byggt och byggt på den nya hundgården. Ungefär samma sekund som trallen var uppe insåg vi att Alta är i löp. Herregud, snacka om timing! Så nu får Cody gå i den andra hundgården tills Alta gått ur sitt löp.

I veckan fick Cody testa att dra för första gången. Det blev en kort runda för Cody, han och Alta drog en km med cykel och så taggade som de var.. Jag stod och höll i dessa två gigantiska hundar medans Chribbe fixade med cykeln och hundarna tjöt, hoppade och ville inget annat än rakt fram! Så sjukt taggade och när de sprang iväg hade jag ett sådant där lyckorus i hela kroppen.

Här är ju anledningen till varför vi skulle ha en till malamute, för att få igång draget och att då se hur Cody redan nu är så sjukt taggad och blir sådär manisk bara när han ser dragselet. Ja det säger ju allt. Det här är precis det han ska göra och kommer få göra. Lyckan. 

Men nu är det lördag, jag ska traggla lite lydnad med Delta. Malamuterna skall tränas, hästen ska ut och hela familjen ska packa ihop och göra något roligt tillsammans.

Vad står på schemat för er en lördag som denna? ❤

 

 

Örebro here we come!

Nu är valpkursen slut för dom små och Chribbe slipper allt som handlar om kurser och får fokusera på draget med malamuterna. Jag och Delta har dock andra planer och ska snart börja nöta lydnadsträning för vet ni, nästa år ska jag försöka mig på det här med tävling.

Spännande, nervöst, ångest framkallande. Någon som känner igen känslan? 
Prestationsångest redan nu. Men vi ska ut på banan! Så det är bara att kavla upp ärmarna och börja träna!

Dock ska vi göra en riktigt rolig sak innan vi påbörjar lydnadsträningen. Jo jag och Delta ska åka iväg och recensera ett nytt hotell under nästa vecka! Nu var det ett bra tag sedan jag bjöd på en recension och nu tar vi tag i det här igen och plockar fram lite hotell där ni kan bo med era fyrfotade. Nästa stad blir alltså Örebro! 

Bor du i Örebro?
Vad finns det för guldställen för de med hund i denna stad? 

Det stillsamma livet

Jag tror på det här att man utvecklas och lär sig för varje fyrfotade individ som man stöter på och speciellt de som man själv haft hand om, både i perioder som på heltid. Egna erfarenheter väger så tungt i ens egna utveckling och skall inte underskattas. 

Då jag är som jag är och att jag genuint tror att det alltid finns mer att lära så är det inte så konstigt att jag analyserar och jämför de hundar jag haft mot de hundar jag idag har. Vad är skillnaden – på hur jag hanterar dessa individer gentemot tidigare. Vad är skillnaderna på dom som individer och hur ser det ut dag? Hur tänker jag idag gentemot tidigare år? Skillnaden är alltid märkbar – Självutveckling.

Förstår ni varför både min sambo och mina vänner ber mig mellan varven att; 
Sluta tänka. Hjärnan min går alltid på högvarv. Jag kan tyvärr inte stänga ner min hjärnverksamhet och igår satt jag på soffan och började analysera kring Cody.

Piraten, malamuten, bjässen. 

Han är lugnet själv. Allt han gör genomsyrar lugn, trygghet och eftertänksamhet.
Jag har nog aldrig träffat på en unghund som är så på jorden som han är.
Det ”värsta” han kan göra är att han lägger sig på en i soffan eller i sängen och viftar på svansen lite snabbt. Alltså.. Kom igen. Ingen av mina tidigare hundar har vart såhär… Genuint soffpotatis vid 6 månaders ålder. 

Vad är skillnaden på min hantering med honom gentemot alla andra hundar? Då slog det mig, där och då när han sov på mig i soffan att han är den enda hunden som jag faktiskt inte tränat. Inte alls. Han är inte ens med mig i stallet. Han strosar på gården, får någon promenad i skogen, sover i hundgården, vilar inne. Åker med någon gång ibland till en vän men mestadels av hans dagar chillar han faktiskt. Det är inte mycket fart och fläng i hans liv utöver när sambon tränar malamuterna men då är det ute i skogen, i naturen. Det där stillsamma livet som dragmänniskorna pratar om.

Det är så ologiskt men samtidigt så fruktansvärt logiskt. 
Vi hundägare är så inrutade med att det skall tränas, gärna tidigt med kommandon, miljöträning, kurser, bla bla bla. Javisst ska det vilas däremellan men efter ett noga utvalt schema – För vi får ju inte missa något som hunden skall lära sig och ju tidigare desto bättre… Eller? Jag ska inte sticka under stolen att alla våra hundar är individer och därav olika till personligheten men visst säger det mycket att den hunden som verkligen fått leva som en soffpotatis sitt första halvår är den som är mest på jorden, mest ”passiv” om man vill använda det uttrycket och tänk om vi alla som skaffade hund faktiskt inte gjorde så mycket alls första halvåret. Hur skulle det se ut då?

Sen är det så att vi alla skaffar hund av olika anledningar. Om man vill ha en träningskompis, tävla eller gå alla dessa kurserna så är det svårt att vänta, att inte göra någonting mer än vardagen då försvinner faktiskt charmen av det där som många så gärna vill göra när de får hem ens fyrbenta.

Men visst är det intressant om man tänker efter och vänder på det?

Kan det helt enkelt vara så att vi genom att vara så målinriktade hundägare skapar oss dessa hundar som faktiskt är lite stressade mellan varven, precis som oss. Om vi istället sänker kraven på oss själva lite grann och i samma veva ger våra hundar lite mer utrymme så skulle inte bara vi stressa ner och hitta lugnet utan även våra fyrfotade.

Jag vet inte, den där lilla piraten gav mig en ordentlig tankeställare som faktiskt är värt att tänka på, lugnet, det stillsamma livet – Bör nog inte underskattas. ❤

 

 

 

 

Det var dags för chippning

Nu har det vart lite tyst här på bloggen. Förra veckan låg jag sjuk, hela familjen låg däckade i helgen också. Det här med barn. Baskiluskerna går bara runt och runt.

Men en sak som jag glömt berätta för er är att valparna växer så det knakar och i förra veckan chippades Cody, alltså en kemisk kastrering som håller i ett år. Tanken är att han skall gå inom avel under Malamutepacklife om allt går som det skall så därav fick han nu chippas. När han är över året är det dags för röntgen, ögonlysning och lite fler utställningar skall hinnas med.

Tänk att valparna redan är 6 månader. Herregud, vad hände? Tiden springer iväg och dom där två små fluffbollarna som vi fick hem är stora tonåringar idag. 

Cody väger 35 kg redan, över 60 cm i mankhöjd och han börjar bli en riktigt stor kille.
Tur för mig är han lugnet själv, annars skulle han vara ute och gå med mig och inte tvärtom. Rätt häftigt är det dock att se han och Alta tillsammans sida vid sida, han är lika stor som henne och dom två gör verkligen allt tillsammans.

Jag måste erkänna att jag tycker det är magiskt att se dessa två tillsammans. 
Det är något speciellt när man har fler av samma ras, kroppsspråket, kontakten hundarna emellan.. I detta fall har de samma blodsband. Och man ser likheterna, att de hör ihop, att de är familj. ❤

Älskade malamuter – ni har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. ❤

När man inte har tid

Det här med att vara sjuk tycker jag är rena dumheter, det finns inte plats på mitt schema för strunt som detta. Typ som influensa. Nej, nej det går bara inte.

Redan förra veckan fick jag migrän, var lite febrig och knaprade Ipren. Hela helgen knaprade jag ipren, svettades som en dåre men tyckte att – det här går nog över.
Måndagen började jag dagen med några piller, typ en hink kaffe och sedan till jobbet.

Massor att göra – Nu kör vi. 

Tills jag satt där på mitt kontor efter lunch och alltså, (Känsliga läsare varnas) det RANN svett från mig, alltså det var så vidrigt, jag satt i telefon och allt bara… Flöt ihop. Sjukaste jag har vart med om någonsin och jag kan inte låta bli att garva åt mig själv men jag har ju lite svårt att acceptera sådant här ”trams” så jag satt där och vägrade gå hem förrens jag klarat av dagens mål (läs: enligt mig, ingen annan) så när jag väl satte mig i bilen.. Då var jag så dålig så jag var tvungen att inte bara ringa Emeli utan även sambon så att jag inte körde av vägen på vägen hem. När jag väl kom hem frågade jag sambon hur många ipren man fick ta på en dag? När jag sedan sa hur många jag redan tagit tog det nästan hus i helvete och plötsligt fick jag ipren förbud för resterande dag…

Alltså kom igen. Vad gör jag mot mig själv och varför? Jag får bara inte hålla på såhär. Ingen annan än mig själv kör mig själv rakt in i väggen. Det här, just det här som jag gjorde mot mig själv sedan i fredags är rena rama dumheter. Faktiskt. Fy skäms på mig! 

Efter detta i måndags har jag legat precis här på soffan och nu äntligen har febern börjat släppa. Hundarna har bytt av varann gällande vem som ska ligga på soffan och värma sjuklingen till matte och jag har faktiskt sådan jäkla panik över allt som skulle göras denna vecka men som jag inte klarat av. För att ge mig själv ännu mer dåligt samvete punktar jag nu upp en lista på veckans planer som jag nu, pga denna jäkla influensa missat.

• Eh… Jobba! Jag har en budget som skall hållas, vafan gör jag sjuk?! 
• Valpkurs
• Göra klart andra hundgården
• Träffa Hundtränarna
• Ta produktbilder
• Dragträna malamuterna
• Lydnadsträna Delta
• Markträna hästen
• Skriva en krönika
• Skriva minst en uppsats
• Höststäda på tomten
• Mitt hemliga och spännande möte inför nästa år
• Fixa naglarna
• Typ, duscha

Förstår ni varför jag inte har tid med det här? Jag dör, jag orkar inte. Hur ska jag ens hinna ikapp? Vart är min personliga assistent och varför var min familj tvungen att smitta ner mig med dessa baskilusker? Ja, jag är bitter och en aning stressad. Dagen idag blir till att kurrera sig och imorgon ska jag försöka hinna med att iallafall komma ikapp på jobbet, träna hästen, pussa på hundarna och typ..typ.. Ååh någon som vill komma hit och hjälpa mig komma ikapp med livet? ❤

Två galningar som gjort dagarna lite mysigare. ❤ 

Alltså… Wow!

Söndag igår. Min numera älsklingsdag. För då har jag kurs! 

Låt mig säga såhär, när tjejerna började för mig – första gången – var det några studsiga hundar på plats, alla hundar gjorde ljud som att vi hade 20 sälar på plats, fokus var inte på topp och ägarna kämpade på. Nu bara några veckor senare gör de uppgifter tillsammans som är så sjukt krävande av hundarna, utmanande och med störningar från alla håll och kanter. Följsamheten har tagit en ny nivå, Relationen som de har byggs upp till ren kärlek, fokuseringen från både ägare och hundar är på topp och jag står mållös vid varje uppgift och hejjar på till tusen.

De är grymma, de gör att jag får en sådan kick så om jag kunde så skulle jag poppa flaskan, dansa och hurra som att Sverige hade vunnit EM. Alltså. Wow! 

Jag älskar det här med coachning, jag älskar att få följa era resor som är så sjukt unika för varje ägare med hund och för varje hund och hundägare som jag träffat på under mina år inom hundvärlden så lär jag mig något nytt. För vet ni? Man är aldrig fullärd. Ingen.

När ni tackar mig så vill jag bara krama om er och tacka ER. Det är ju NI som får mig att utvecklas, NI får mig att ÄLSKA det jag gör och NI får  mig att bli bättre på mitt jobb. ❤ Nu är det måndag igen och en hel vecka kvar till nästa kurstillfälle. Men innan det ska jag själv på kurs med valparna, jag ska på ett spännande möte inför nästa år och träffa mina favoriter – Hundtränarna. Fullt ös och nu kickar vi igång veckan! 

 

 

 

 

Månadens djurpaket har kommit!

I veckan fick jag ett sms från min ena polare där hon skrev ”Månadens låda – bästa!”
och jag vet att jag varje månad skriver här i bloggen hur bra Djurpaketet är men alltså, månadens låda var helt insane! Den var perfekt. punkt.

Två leksaker, massa träningsgodis, tuggben och tuggsticks. Den var minst sagt proppad med grejer som vi kommer ha användning av hela månaden. Och lite fun fact; Djurpaketet.se fyller faktiskt 2 hela år nu och för att fira detta finns det nu en rabattkod på 30 procent(!!!) som jag tänker dela med mig av till er!

Ange Passout30 i kassan så får ni alltså 30% rabatt på er första box från Djurpaketet. 🙂

Ja… Vad gör lite vatten?

I måndags var det dags för valpkurs igen och jag skyndade mig hem, hoppade in i hallen och Chribbe kollad på mig med stora ögon. ”Du vet att det regnar ute va?”
”Regn och regn, lite vatten har väl inte dödat någon?”

Med betoning på lite pekade Chribbe med hela handen ut mot fönstret där det stormade och regnade som aldrig förr. Han och Cody tänkte minsann inte stå i regnet på bruksklubben i flera timmar! Nehe tänkte jag och kollade ner på lilla Delta. ”Japp bruden, det är du och jag mot världen idag helt enkelt.”

Kom fram till Bruksklubben i stormen och hoppade ut ur bilen.
En regnjacka hann jag hitta innan jag åkte, och gummistövlar också.
Jag kände mig faktiskt lite stolt över att jag denna gång var beredd för regnet.
”Trodde du ja” skrattade världen – och Delta som hoppade ner i Sveriges största vattenpöl, vände och hoppade rakt upp i luften – för att sedan landa på mig… Där stod jag med jeans som plötsligt var så blöta så att jag knappt kände mina underkläder, spottade Aussiehår, vatten och lera ur munnen och kände bara.. Livet… Livet..

Där stod jag, på parkeringen, Delta hoppade runt, svansen gick i 180 och med stora ögon kollade hon på mig och sedan ner mot planen. ”Morsan nu kör vi! Vi är på klubben ju!” och då släppte något, jag orkade inte bry mig, vad fan gör lite vatten? Lite lera? Nu är vi på klubben och ikväll ska vi ha jävligt roligt! 

Och vet ni? Det hade vi! Det var en kväll när jag inte tänkte på något alls förutom mig och Delta, det var en kväll när jag kom hem och vred ur mina kläder men det var också en kväll som jag åkte hem med ett leende på läpparna. Och det var ett tag sedan jag hade den känslan. ❤ En blöt men underbar kväll med min älskade Delta. Hon som gör mig galen, hon som får mig att skratta tills jag får ont i magen, hon – som jag inte skulle vilja vara utan en enda dag. Underbara, älskade Delta. 

Vi har bara haft tur

Låt oss prata lite snabbt om vad som händer i världen. Att vi har människor som mår så dåligt OCH har tillgång till vapen, som går runt och skjuter ihjäl människor. Dödsskjutningar, grupperingar som tycker att det är helt okey att döda andra, kidnappa, våldta. Barn som blir krigsoffer, barn som utsätts för trafficking, som blir värvade till att bli soldater. Barn. Att vi inte är utsatta handlar om att vi endast har tur. Vi kunde lika gärna växt upp i en miljö som dessa, vi kunde lika gärna vart de som stod mitt bland skjutningen eller ha föräldrar som skjuts ner framför en i en strid mellan olika grupperingar i ett av alla utsatta länder.

Vi har bara haft tur att få bli födda i ett tryggt land, växa upp i en skyddad bubbla.

Det känns som att hela världen är i kris för tillfället och den tvåbenta arten tar sakta men säkert inte bara död på varann utan även jorden och alla våra fyrfotade.
En övermäktig känsla om att allt bara rasar ihop.

Kan man som enskild människa göra någon skillnad alls? Går det ens? 
Känns inte som det va? 

För några år sedan nu gick jag Nicole och Johanna i Sthlm och delade ut mackor till hemlösa, jag funderar på om vi kan göra någon liknande igen. En enkel promenad med våra fyrfotade – tillsammans – där vi sprider lite kärlek runt oss.

Vad säger ni, är det något som vi ska försöka få till i närhet? ❤

Låt inte leendet lura er

I somras tog jag en paus, jag drog i den där jäkla handbromsen och i alla fall försökte att bara vara i några veckor. Anledningen till den där handbromsen var att jag faktiskt mådde skit. Min ångest låg och svävade på en alldeles för hög nivå, mitt minne var mest svarta luckor och klumpen i bröstet låg och tryckte vecka efter vecka. Tårarna bakom ögonlocken och den där känslan av att ständigt drunkna.

Livet med ångest, en ständig kamp.

Men att bara vara är aldrig att ”bara vara.” Djuren skall tränas, stallet skall fixas, man ska vara mamma, huset skall städas och maten skall lagas. Tillslut kom jag upp på benen igen, ljuset i tunneln tittade fram och vardagen började rulla på igen. Som en kanonkula rakt fram utan återvändo.

Min plan var att jag skulle vart klar med min utbildning innan jag gick tillbaka till jobbet efter mammaledigheten men då den där handbromsen kom in i somras så fick plugget ta en paus. Nu är jag på sluttampen kring min utbildning och det är motigt, jag är trött. Det är mycket att rodda i efter jobbet och många kvällar är jag så trött när allt är klart så jag bara stirrar in i skärmen där skoluppgifterna skall skrivas och sedan stänger jag ner utan att ha gjort det jag skulle. Då kommer ångesten över att saker och ting läggs på hög. Jag får panik och det går ut över min familj.

Just nu är jag inte speciellt trevlig. Inte alls. Rätt arg och frustrerad faktiskt. Jag är några uppgifter från mitt diplom som jag krigat efter i två år och nu, nu sinar energin. Jag skulle ju vart klar i september men istället sitter jag nu och vänder upp å ner på familjetiden. Den där planen följdes inte och det är mitt fel, vilket gör så att jag känner mig rätt så jävla misslyckad.

Värdelös mamma, värdelös sambo.
Inte den där super-tjejen som ni verkar tro att jag är.

Sedan jag var liten har jag haft en dröm om att få arbeta med djur och idag har jag ett företag, det är äntligen registrerat och så som jag har kämpat – så många år – för att komma hit och istället för att fira, poppa flaskan och klappa mig på axeln så känner jag mig bara.. Tom.

Det är inte ofta jag är så här ärlig mot er, kanske för att jag faktiskt skäms. Allt ska ju alltid gå så himla bra och även om det är kämpigt så tar man sig igenom allt, problem är till för att lösas! Ramlar du så reser du på dig! Men ibland händer saker bakom de där leendena som människor bjuder på, och jag är en fena på detta, leendet lurar många. Men det finns alltid en historia som andra inte känner till och för att inte ”lura er” så måste jag säga att det inte alltid är en dans på rosor, vissa kvällar kramar jag om hundarna och låter tårarna rinna. Sitter i hundgården och försöker hitta tystnaden i bruset. – jag lever inte sagan som vissa av er tror. Jag är precis som er,  jag kämpar, har bra och dåliga perioder. Nu speciellt är en extra motig period som jag måste ta mig igenom och anledningen till varför jag skriver ut detta är för att jag vet att många av er kämpar där ute och jag vill att ni ska veta att ni inte är ensamma.

Bakom den perfekta fasaden som sociala medier ofta speglar går vi alla igenom en väg, en väg som kan vara krokig och överjävlig mellan varven. Men glöm inte att ingen lever det perfekta livet. Alla har tuffa tider som man går igenom. Man får helt enkelt ta en dag i taget och tillslut kommer det där ljuset tillbaka igen. ❤

Matleverans

I början av veckan kom vår foderleverans. närmre 300 kg hundmat stod och väntade på en pall på vår uppfart och det var bara att kavla upp ärmarna och köra.

Varför är det alltid så att i början tycker man att det är lätt, super lätt men efter några lådor vill man bara lägga sig ner och gråta. Hur vart det så tungt och när vart jag så svag? Livets största problem – Att man inte har muskler som en man! 

Efter vad som kändes som en evighet hade jag inte bara fyllt vår frysbox med hundfoder utan även typ hela vår egna frys. Att det ligger tomma lådor i typ HELA vårt garage är en annan sak, att jag får trycka igen dörren med våld och putta på lådor samtidigt.. Ja det är något vi tar tag i ett annat liv tycker jag.

Nu har hundarna mat ett tag framåt och ännu en gång skickar jag min tacksamhet till våra fina samarbetspartners Priima Hundfoder. Vad skulle vi göra utan er?! ❤

 

När sambon är sjuk

Igår vart jag stoppad i dörren, precis när jag tog handen på handtaget och skulle åka kom sambon och nästan vrålade ”Du får inte åkaaaa! Jag är sjuk, feber, feber – jag har feber!”

”Fan, jag skulle vart lite snabbare” var min första tanke och sedan var det bara att gilla läget. Chribbe ligger däckad i influensa och en annan får stanna hemma och ta hand om barnet. Nemas problemas tänkte jag. Jag har ju vart hemma i ett år med James, klart jag fixar en dag eller två.

Jag tror inte folk utan barn ens kan föreställa sig hur jobbigt det kan vara att vara hemma med en energiknippe. Efter några timmar hemma med lilla James som drar ut allt och leker med precis allt så saknade jag jobbet fruktansvärt mycket haha. 

Idag vaknade jag med ny energi, en lista på vad som skall göras under dagen med tänket att nu kör vi, idag blir en grymt bra dag! Vi ska leka, städa och träna hundar. Gled runt med min kaffekopp och fixade frukost, lämnade koppen och började plocka i vardagsrummet. Vänder mig om och ser James – med min kaffekopp – drickandes ur glaset samtidigt som han häller ut resterande kaffe på olika ställen i rummet och när jag hinner reagera halkar han och landar i en stor pöl kaffe.

Alltså. nej. Jag orkar inte. Hur fick han ens tag på mitt kaffe?
Hur mycket energi kommer han få NU DÅ efter en halv kopp kaffe?
Herregud.. denna dag kommer ta en helt ny nivå.

Jag återgår till listan, pausar livet och jagar sonen som fick tag på min telefon och springer för livet då han vet att han inte får ha den, sätter mig här igen och försöker mig på att planera dagen igen. Städa, träna djur, handla, fixa hundgård… Inser att jag antagligen inte ens kommer komma halvvägs in på min lista och önskar att jag satt på kontoret på jobbet i lugn och ro och jobbade… Positivt tänkande, positivt tänkande – Nu kör vi! ❤

 

 

 

 

Tisdag

Jag tänker erkänna en sak här nu i bloggen. Jag hatar tisdagar. Alltså det är den värsta dagen i veckan. Varje vecka. Jag menar… På tisdagarna har man inte ens kommit halvvägs in på veckan, det är typ som att man står i ett ingenmansland och hoppas på att allt bara löser sig. Nej, jag avskyr tisdagar och det är lite som att hela min kropp är i någon slags koma just denna dag – varje vecka.

Utöver denna hemska veckodag så fick jag en liten mini dipp idag.., För ibland känns det som att hela mitt/vårt liv består av ett enda långt schema som måste följas till punkt och pricka… annars fallerar allt. Idag kändes just detta helt fruktansvärt. Jag vill också bara ligga på soffan och typ glo in i en vägg. Läs; (inte vara vuxen.)  Iallafall en stund… Så idag när jag kom hem så kollade jag och sambon på varann och sa nästan samtidigt sa att ”Idag gör vi inte mer än vad vi måste och vi köper hem hämtmat.”

Jag sprang ut till stallet, gjorde alla måsten där, städade ur hundgården, gav hundarna mat, sonen skulle läggas och en tvätt skulle slängas in i maskin. Nu sitter jag här och väntar in hämtmaten, hundarna ligger och sover och jag ska unna mig en hel kväll framför tvn…  I skrivande stund sitter jag och glor på youtubers. Slö titta youtube, Lyckan! För när hände det senast?!

Alltså ni vet inte hur längesedan det var sen jag hade en kväll som denna. ❤
Tända ljus, mjukiskläder och bara få vara. Underbart!

#När man unnar sig själv en paus 

 

 

Fredag = vilodag

Godmorgon alla fina! Låt oss prata lite om vilodagar.
A & O för oss, för hundarna, för livet. Återhämtning.

Tidigare inlägg skrev jag lite fint om det här med när man är sjuk och har en hund som är aktiv, vill jobba och som kanske inte riktigt älskar när matte är sjuk i en vecka.
Detta ledde till kommentarer kring huruvida vi har det kring passivitet och vilodagar.
Vi har vilodagar. Varannan dag faktiskt. Då ligger alla hundar på rygg med benen i vädret. Inga konstigheter. Ibland blir det två dagar på raken beroende på hur de har gått i träningen. Även här inga konstigheter.

Nu har vi alltså rätt ut frågan kring hur vida vi har vilodagar eller inte i vårt hem. 

Nästa puck är passivitet. Detta går hand i hand med vila men när man pratar passivitet så pratar man ofta om hur hundarna klarar av att vara passiva i andra miljöer. Alltså inte hemma. Även här, inga konstigheter. Inga alls – Förutom när vi är hos malamutepacklife. Då kryper Alta ur skinnet av ren och skär glädje som slår över i stress. Det jobbar vi på, varje gång vi är där och sakta men säkert går det bättre. Valparna är ofta med på träningar, på golfklubben eller hos vänner och det är aldrig några konstigheter. Passiviteten som jag gärna kallar för; Att bara vara – är en naturlig del av livet iallafall för oss.

Men är det konstigt om man har en unghund av en aktiv ras som som går under träning om denne faktiskt vill få någon slags stimulans efter några dagars vila? Att denna kanske vill ut och sträcka lite på benen? Nej jag tycker inte det. Där får vi väl enas om att vara oense. Jag skulle aldrig kräva av mina hundar att ligga platt i två veckor detta då mitt samvete inte tillåter detta – på gott och ont. 

Idag är det fredag vilket hos oss betyder vilodag. En stor påse godis skall inhandlas och jag skall lägga fötterna på soffbordet, ta upp alla hundar på soffan och bara vara.

Ta hand om er i höstrusket och pussa på era hundar,
så kan vi snart inviga ännu en helg! 

Att vara sjuk när man har en vallhund

Jag hade glömt bort hur det är med vallhundar och det där när man råkar bli sjuk.
Det som jag gick igenom med min förra bordercollie. När jag satt på fyrhjulingen med feber och typ grinade mig igenom hela rundan för att hon skulle få springa av sig och så att jag faktiskt kunde få vara sjuk utan ett par vallhundsögon som stirrade ut mig timme efter timme.

Det var några år sedan nu och ja, helt ärligt hade jag glömt bort hur det är med vallhundarna när man själv ”inte orkar.” Alla med vallhundar vet vad jag menar.

Ärligt nu, alla ni – Räck upp en hand!

Så precis som resterande befolkning i Sverige går jag runt och är sådär, halvrisig. Feber, seg, huvudvärk. Kommer hem och kramar om malamuterna, tänker att nu tar vi en kväll på soffan, te och en mysig filt. Sätter mig ner och ser den där lilla. Yrvädret som står redo med alla fyra tassar på jorden med blicken. ”Morsan, vad gör vi?! Vad är dagens projekt?! Kör, kör, KÖR!” Delta i ett nötskal.. Livet är en fest. 

Malamuterna låg platta, de gillade tanken på en kväll med bara mys men den där Delta hon köpte inte riktigt läget. ”Vilodag var igår – idag är det jobb!” Det var bara att masa sig upp. Ta med yrvädret till stallet. Låta henne söka godis, träna lite bakdelskontroll och sedan raka vägen upp i skogen. Väl där körde jag lathetskortet.

Jajjamän! Jag kan också vara latmasken själv.

Jag släppte henne och sedan gick jag bara min vanliga lilla runda och lät henne vara helt galen. Hon badade, hon sprang i skogen, hoppade över stock och sten. Hon pyste ur sig den där överskottsenergin efter lite huvudträning och jag kunde snällt krypa ner på soffan så fort vi kom hem.

Men hur gör ni andra? Har ni något hemligt trix som ni kan bjuda på,
vad gör ni med era galningar när ni är sjuka? ❤

Tisdag

Igår var det dags för valpkurs, ute i regnet på klubben efter en lång dag på jobbet mötte min sambo mig på klubbens parkering med en macka. Ni vet dom där dagarna som bara tar ALL energi och man vill typ lägga sig i fosterställning och bara…. Sova.

När man har djur så är det ofta som man känner så men istället får man resa på sig, samla kraft och göra det som måste göras. På gott och ont. 

Igår var en sådan dag. Men kursen gick över förväntat och plötsligt så föll några bitar på plats. Jag ska köra tävlingslydnad med Delta. Inget blev så glasklart som detta under gårdagen. Hon är verkligen en stjärna som jag måste förvalta så gott jag bara kan.
Att jag sprang runt mellan massa andra hundar, hon lös och vi jobbade på tillsammans på plan. Det var en viktig tröskel som vi kom över som gjorde att jag idag vaknade upp full med energi. Stunder som dessa gör att man alltid orkar för det man får tillbaka är obeskrivligt. 

Jag är taggad idag. Jag fick minst sagt en boost igår där i regnet halv nio på kvällen i mörkret och idag ska jag inte bara köra på här på jobbet utan jag ska hem ta ut hästen och träna Delta. Massera igenom Malamuterna och lägga upp ett nytt träningsschema för alla fyrfotade. Fullt ös med några nya mål i skallen.

Ha en riktigt bra tisdag där ute i höstmörkret, hitta era energikällor och kör! ❤

 

Att få växa med sina deltagare

Jag vet inte hur många av er som vet detta men jag är hundinstruktör och varje helg har jag kurs mitt ute i skogen i Uppsala. Jag älskar att få vara med mina kursdeltagare, se hur dom tillsammans med sina hundar ”hittar sin väg” och att jag kan stå som ett bollplank och peppa dom genom svåra tider. Töntigt nog måste jag säga att jag själv växer med mina deltagare.

Att få chansen att coacha, vägleda och följa med på hundägares resor gör mig så förbannat glad, stolt och hjärtat svämmar faktiskt över många gånger. 

Igår var ett sådant tillfälle. När jag bara på bara några få veckor ser dessa ägare med sina hundar och att de har landat, verkligen sådär med fötter och tassarna på jorden. De börjar hitta deras väg – tillsammans och deras stora framstegen de gjort bara under några få veckor… Det är en galet utveckling som skett på otroligt kort tid.

Alltså, får man som instruktör börja gråta av ren stolthet och glädje? 

För några veckor sedan bestämde jag mig för att köra klart denna kurs och bomma igen för året. Ni vet passa på och ta det lugnt. Men alltså, hur ska jag kunna göra det? Det här med kurser blir verkligen som en drog och jag inser att varje söndag med kurser får snällt rulla på för jag klarar mig inte utan dessa fantastiska hundägare.

Så i detta inlägg vill jag hylla mina fantastiska tjejer med deras hundar, tacka för att jag får vara med på er resa och ödmjukast fortsätta resan som bollplank och vägledare. ❤

#djurpaketet damp ner i lådan

Månadens box har kommit hem och som vanligt öppnade vi boxen sådär studsandes. Vem gillar inte paket lixom? och i vanlig ordning ska ni få se vad vi har fått hem.

Denna gång i bilder 🙂

Leksak från KONG. Perfekt till starka hundar och valpar med tänder som kliar.

Miljövänliga bajspåsar. 

Mjuka tuggsticks

Ankbröst bitar. Det perfekta tugget när man har gäster över.

Hårdare Biff-sticks.

Perfekta lådan inför hösten när vi man vill passa på att mysa inne vid brasan med hundarna. Då finns det alltid något gott tugg som de kan få.

Stort tack till Djurpaketet.se för månadens låda, vi älskar den! ❤

 

Debatten kring veterinärkostnader

Ni alla kommer väl ihåg dom där månaderna när det verkligen bombarderades ut i media, sociala medier och över bloggar kring det här med skenade priser inom veterinärvården? Vi alla djurägare spetsade öronen och började ifrågasätta de stora prisskillnaderna inom djurvården. Sen dog det bara ut. 

Det har vart lite för tyst kring detta ämne tycker jag och de stora bolagen räknar pengar och spinner vidare med deras ökningar som ligger i procentsatser som får en att häpna. Jag vill ha mer info om vad som händer. Vilka gräver i detta? Finns det några där ute som fortfarande försöker få till en skillnad? Ska det verkligen bli en klassfråga kring om man kan ha djur eller inte? Ska bara de med pengar kunna ha djur? 

Jag tycker då fan inte det. 

Inget gör mig så förbannad som när pengar börjar reglera bra, genuina hem för djur.
Att unga som redan vid tidig ålder visar att de har ”det” i sig med djur hämmas av att föräldrarna inte har ekonomin för att få ihop det. Att vissa väljer bort mat till sig själva för att lyckas få ihop mat till sina djur. Alltså, det ska inte klassas som lyx att kunna ha en katt, en hund eller annat sällskapsdjur.

Tänk på den sjuka grannen, den som livnär sig med hjälp av bidrag, kämpar mot egna demoner och är helt ensam. Den som faktiskt skulle kunna må otroligt bra och sakta men säkert kunna bli friskare med hjälp av ett djur i sin närhet. Eller pensionären som skramlar för att få ihop det till hyran, enda som denne har kvar är sin hund.

Så blir hunden sjuk och lilla Agda har inte råd med veterinärkostnaderna. 
Inte heller går det att betala på faktura. Vad händer?
Jo Agda får inte hämta ut sin hund. Hunden riskeras att avlivas. 

Ta ett djupt andetag nu och tänk om Du själv skulle gå igenom en kris i livet och detta händer dig. Din allra bästa vän, din familj slits ifrån dig för att du inte har pengarna på kontot. Alltså, personligen blir jag gråtfärdig bara av tanken. Jag skulle nog med våld ta tillbaka mitt djur. Jag skulle rent ut sagt bli helt galen. Men systemet fungerar inte alltid som vi vill och det vill jag få ändring på. Jag vill också veta hur debatten går kring veterinärkostnaderna!

Ner med priserna hos storklinikerna, erbjud faktura, delbetalning – vad som. 
Gör inte så att det blir en klassfråga med att kunna ha djur, dom klyftorna vill vi bara inte ha i vårt samhälle. För oss djurägare är inte djur ”bara” djur. De är ens familj, bästa vän och livskamrat och DET är det vackra med att ha djur. Ta inte det ifrån oss!

 

Här kommer en artikel från Expressen som kan vara läsvärt kring detta ämne: 
http://www.expressen.se/nyheter/fredric-fick-betala-28-000-kronor-hos-veterinaren/

En tripp till Malmö

Alltså.. Malmö, whzuup med denna stad?! Varför har jag inte vart här tidigare och varför packar man inte ihop väskorna och typ.. Flyttar hit?!

I skrivande stund sitter jag på ett hotellrum och slappar efter en lång utbildningsdag via jobbet men jag måste erkänna att jag föll pladask för denna stad. Det är så otroligt vackert, gammalt mixat med nytt och när jag klev in i lobbyn här på hotellet möttes jag av en skål fylld med hundgodis och en vattenskål till de fyrbenta. Alltså, jag älskar det! 

Att Malmö sedan verkar vara omringat med hästgårdar, hundträning, stränder… Hur kan man inte vilja hänga här?! Brooklyns underbara uppfödare Towe bor här nere och jag inser att jag bara måste boka en resa snart och komma hit igen, träffa min vän, pussa på hennes hundar och bara njuta av Malmö!

Vilka av er bor i Malmö och har ni några roliga tips på vad man kan göra med hund här?

Vilken helg!

Måndag idag och herregud vilken helg säger jag bara! Jag kom hem från jobbet i fredags och efter det var det fullt ös! Hästen skulle ut, hundar skulle tränas, familjen från Göteborg kom hit ❤ (Vilket alltid är helt underbart!) Hundarna vart minst sagt överlyckliga över att hela familjen med barn kom hit och vi har fixat och fixat inför vår sons födelsedagskalas som var i söndags.

i Lördags smällde vi upp ett gigantiskt partytält, fixade och donade så att vi inte skulle behöva stressa ihjäl oss på söndagen. Sagt och gjort och när kvällen kom var vi minst sagt nöjda över dagen. Vi hade tränat alla djur, fixat hemma och lyckats med en tur i skogen och plockat massor med svamp – Vi var redo för kalaset! 

Klockan 07,00 går jag upp på söndagen. Går ut och möts av att tältet ligger någon helt annanstans på tomten. Upp & Ner. Det där gigantiska tältet som fyra vuxna män hjälptes åt med att få upp hade under nattens storm helt enkelt dragit iväg. Livet. Jag ville bara lägga mig ner och gråta. Istället gick jag in och bad sambon höra av sig till grannarna.

Tältet….

Det var bara att börja om och fem i tolv (gästerna började droppa in vid 12) var vi klara med allt. Det var minst sagt lite stressigt och jag är så sjukt glad över att gänget från Göteborg var här och hjälpte till med allt för ja.. Annars skulle det nog inte blivit något kalas… Tur för oss var dom här och en skara på runt 50 personer dök upp under dagen, fikade, höll årets tema vilket var – pirattema och firade lilla James med dunder och brak!

Tänk att han har så många fina människor runt sig, det gör mig minst sagt lycklig! Ett stort tack till alla som kom, massa – MASSA kärlek från oss ❤

Så, hundarna då? Nu är det inte ofta vi har såhär många gäster över på en och samma gång men de gånger det kommer mycket folk ger jag alltid hundarna utrymme att få vara ifred. Detta då situationer som dessa kan göra våra fyrbenta rätt stressade. 50 personer som springer fram och tillbaka hemma hos oss är inget normalt här hemma om vi säger så haha! Vi gjorde det alltså enkelt för hundarna. De fick vara ute i hundgården då vi andra också var ute och alltså.. Jag blir så himla stolt över våra fyrbenta! De var så lugna, låg och sov tillsammans och brydde sig inte mer än något glatt yl eller två om någon gick bort till dom. Duktiga fyrbenta under en minst sagt halvkaotisk dag! ❤

Finns dom fortfarande?

Det som verkar vara svårt inte bara för mig utan för många andra hundägare där ute är att hitta bra instruktörer. Instruktörer som kan ens ras, som pedagogiskt kan lära oss nya saker och som använder sig av en träningsmetodik som man själv tycker är bra. Under åren har jag träffat på många instruktörer. Många som är bra, några som är dåliga och andra som helt enkelt inte tror på de metoder som jag själv tror på. Jag inser dock att så fort man har en ”ovanlig” ras så minskar utbudet av instruktörer. Med de vanliga raserna är det lättare, antagligen för att instruktörerna arbetat med fler av dessa raser men också för att de vanliga raserna ibland är lite mer ”arbetsvänliga.”

Att träna en Besenji och en labrador är helt olika världar.
Det går inte att träna alla hundar likadant och detta kan man behöva hjälp med.

Hur man når fram till sin hund, vilka övningar ger önskat resultat och vilka övningar kan ge bakslag.
Med rätt instruktörer så får man snabbt kläm på dessa bitar med fel instruktörer går det snabbt innan relationen mellan hund och ägare går i botten.

Anledningen till varför jag idag skriver om detta är att jag för inte så längesedan var på ett träningstillfälle med övningar som var rakt tagna ur träningsboken. Men med blandade raser med olika mycket träning och relationsuppbyggnad i ryggsäcken så gav detta minst sagt blandat resultat under övningarna och när jag då hörde tränaren högt säga till ena ägaren att hon kunde visa hur man lägger ner hunden (som då inte beteende sig så som ägaren kanske önskat) stannade hela min värld.

Hände det där? Sa hon det jag trodde att hon sa? Använder sig fortfarande folk av dessa metoder?

Tydligen och förbannat åkte jag därifrån. Gick igenom hela träningstillfället i huvudet och insåg snabbt att vissa av de övningarna som gjordes skapade en osäkerhet och frustration hos i detta fall denna hund vilket resulterade i hur den då ”betedde sig.”  Om man istället skulle ha anpassat vissa övningar efter hundarna, gett rätt förutsättningar skulle det ha sätt annorlunda ut.

Jag kan dock inte släppa denna incident och måste fråga er, hur vanligt är det att ni träffar på instruktörer från ”gamla skolan”?

Dunder och brak – Ett år idag!

För ett år sedan var vi inne på BB, tanken var att vi skulle få information kring kejsarsnittet som skulle göras två dagar senare men istället startade mina värkar några timmar innan vi kom in. Vi insåg snabbt att vi antagligen inte skulle komma hem några timmar senare enligt planerat och min pank växte. Hundarna. Vi hade inte planerat för att få barn idag. Hundvakterna kommer på torsdag inte idag! Nej, det här går inte.,, Men det spelade inte så stor roll vad jag tyckte hälsade vår lilla son och familjen fick lösa pusslet med hundarna och vi var fast på BB. Bokstavligt talat fast. 

Det finns många där ute som har helt fantastiska erfarenheter av vården och så finns det några som inte riktigt håller med. Ja, vår vistelse där kanske inte riktigt var som jag hade planerat eller önskat. Det var klart med att jag skulle få kejsarsnitt och efter 13 timmar med värkar så var det fortfarande inte klart med när jag skulle få mitt snitt.
Tillslut kom ett gäng in på rummet och sa lite fint att… ”Vi har inte personal för ett kejsarsnitt så du får vänta till imorgon.” ….Då kära vänner slog det slint i min hjärna.
Det är inte ofta jag blir så genuint arg som jag blev då och när jag började skrika om att ”jag nu skiter i det här och tar livet av mig” kom en annan läkare som förskräckt insåg vad som hade hänt. Hanteringen under dessa 13 timmar var inte den bästa och med hennes hjälp kom lilla James några timmar senare. Efter 16 timmar av smärta, ångestattacker och missar hos vården kom han. (Dock vill jag poängtera att gänget inne på operation var GULD, allt där inne sköttes perfekt och jag rekommenderar varmt kejsarsnitt till de som lider av förlossningsrädsla.)

Men då, när han kom.. Det var helt galet att se han för första gången och jag kollade på den där lilla med stora ögon. Vår älskade lilla James. 

Sen han kom har han gjort oss lite mer gråhåriga, lite lyckligare och lite mer på alerten. När han bara var några dagar gammal fick han vara med när Alta skulle paras, diverse utställningar och helt ärligt han har  nog vart med på fler hundträningar och hundevent än på barnträffar, han ÄLSKAR hundarna hemma (ibland lite för mycket….) Han är med på allt och är nöjd så länge det händer något.. Att bara vara är tråkigt (undrar vem han fått det ifrån….) och om det inte finns något att göra så ser man till att det finns saker att göra! Typ klättra i trappen, dragkamp med någon av hundarna, lägga alla skor i pappkassen, gömma kontrollen, springa fram och tillbaka i huset, försöka ta sig igenom grinden med våld. En glad, galen och energisk unge!

Idag är hans 1års dag. För oss föräldrar är det en stor grej, ett år som brakat förbi och från att vart den där lilla till idag gå runt, snacka järnet (dock på sitt egna lilla språk) och faktiskt börjar bli en riktig liten person, en riktig liten James. ❤ Nej det är häftigt att få vara med och se honom växa, få vara den morsan jag alltid drömt om och se ens lilla familj utvecklas. Idag är James dag vilket skall firas ordentligt!

 

Och till Dig James, morsan älskar dig mer än ord kan beskriva! ❤

 

 

Mat, mat, mat

Vi har i flera år nu kört på färskfoder till våra hundar och även om det är lite kletigt, blodigt och kräver en frys så kommer vi så länge vi har möjlighet att fortsätta ge våra hundar just, färskfoder. 

Vi samarbetar med Priima Hundfoder men innan vi gick in i detta samarbete så hade vi redan gett hundarna här hemma detta foder i över ett år, jag visste alltså redan hur fodret fungerade på våra hundar. Resultatet var lite galet faktiskt på ett positivt sätt. För förra hunden Brooklyn hade problem med allergier och detta försvann medans hon gick på deras foder.

No lie. Sjukaste jag vart med om. 

När jag pratade med ena ägaren och sa att jag faktiskt var helt i chock hur bra detta foder är fick jag till svar fick jag att ”Det är inge bluff å båg, det fungerar. Bra råvaror, inga konstigheter.”

Precis så är det faktiskt. Inga konstigheter, inget krångel bara bra grejer.
Dom bajsar i princip ingenting av detta foder, pälsen glänser, klorna växer på fint och andedräkten är bra. De håller deras hull och orkar hålla igång.

Som ni förstår är vi minst sagt nöjda och jag vet att det finns en hel uppsjö av färskfoder där ute men av alla märken jag testat är Priima det enda märket som uppfyllt mina förväntningar och fungerat till punkt och pricka på hundarna.

Jag vill passa på och säga Tack till gänget på Priima hundfoder. För att ni håller igång och gör ett sådant fantastiskt foder till hundarna landet över och för att vi har möjligheten att samarbeta med just er. Det gör mig stolt och himla glad!  ❤

Han som tog mig med storm

Att börja jobba efter att ha vart hemma så länge som jag faktiskt har skapade en viss ångest. Inte för att lämna sonen hemma med sin fantastiska pappa utan att valparna nu inte skulle tränas dagtid som förut med mig. Det tyckte jag var otroligt jobbigt.

Jag vet att jag har en fantastisk sambo som har lärt sig otroligt mycket om hund under dessa år som vi delat vår vardag. Men jag vet också att varje hjärtslag som slår i mig är delat med mina djur och denna passion delar inte min sambo. Missuppfatta mig rätt, han älskar våra djur men det är inte ett lika extremt intresse som för mig. Jag fungerar inte om jag inte har dessa individer i mitt liv och i ren klartext så skulle han nog inte haft tre hundar om han var själv. Han skulle ha suttit och plingat på hans gitarr och haft andra intressen. Ren och skär fakta. 

Jag var lite nervös. Över hur det skulle gå. Att han skulle tycka det var ”jobbigt” med två valpar som går under sin utbildning/träning eller vad man ska kalla det. Ångestklumpen växte i magen.

När jag då insåg att han gick in helhjärtat inte bara för sonen utan hundarna första dagen som pappaledig med hela zoot här hemma så svämmade mitt hjärta över. Att få samtalet om att han var iväg och miljötränade Cody, efter det tränade han Alta efter hennes rehabplan och sist men inte minst var han ute med Delta i skogen.. Alltså.. Han kunde lika gärna ha tagit ut alla tre på en promenad, låtit hundarna hänga inne eller i hundgården och väntat in mig som fick ta och träna dom under kvällen.

Jag älskar denna kille. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det men hur många killar hoppar in i ett förhållande med en tjej som mig, galen, driven och med tusen bollar i luften. Han vände upp och ner på sitt liv för min skull. Han sa upp sin lägenhet och köpte in sig i huset där jag bodde, mitt ute på en åker för att jag inte ville bo i stan. Han snickrar, donar, tar hand om djur, är en fantastisk pappa och på allt detta en helt underbar sambo som stöttar, peppar och får mig att för varje dag vilja bli en bättre variant av mig själv. De få gånger jag tror att något kommer bli ”jobbigt” så visar han istället hur lätt det faktiskt är. 

Jag trodde inte att det fanns killar som han där ute men det gör det. Till alla tjejer som haft lite för många dåliga förhållanden, tappat tron eller nöjer sig i tron om att sagan inte finns… Den finns, dom finns man måste bara ge det en ärlig chans. ❤ Tack Christian för att du är du, för allt du gör och för att du skapat detta fantastiska liv med mig.

Du gör mig lycklig.

Första jobbdagen

Vilken dag! Idag älskade vänner började jag nämligen jobba igen. Fullt ös medvetslös och jag måste erkänna att om det här blir vad jag hoppas på så har jag en grymt rolig roll på ett fantastiskt företag. Jag är dock helt mentalt slut efter denna dag och det var faktiskt perfekt att komma tillbaka till kontoret på en fredag.

En arbetsdag och sedan helg haha!

När jag har suttit här på kontoret och arbetat så har min sambo haft hans första helt ensamma pappadag. Vilket han har skött med bravur! Miljöträning i centrum med Cody och Alta har fått lyfta på benen när han satte upp en liten bana hemma (film finns på instagram.) Jag skrev i förra inlägget att vi måste träna med Alta, balans, benlyft, fys och stretchning då hon är stel i musklerna och det var så roligt att se att Chribbe faktiskt gick ”all in” där hemma.

Imorgon står vila på schemat både för mig och malamuterna. Det ska bli så skönt att bara kravlöst lulla runt hemma i myskläder med hundarna och familjen. Trots att jag inte vart inne här på kontoret och jobbat så har det minst sagt vart fullt upp hela detta år med plugg, fix hemma, lilla sonen och alla djur. Så efter idag känner jag bara att imorgon, då jäklar ska vi bara ta det lugnt!

Vad har ni gjort en fredag som denna?  ❤

Lite massage & agility

Igår åkte jag iväg med Alta till våra fina Hundtränare. Det var dags för massage och en koll på hur hon mår fysiskt. Jag har tyckt att hon har vart lite stel i nacken men kände att det var lika bäst att några kunniga kollade igenom henne. Sagt och gjort var vi där och ja hon var stel, omusklad efter vilan och behöver sättas igång. Mycket balansträning kombinerat med fysträning står nu på schemat och hon ska in på massage var 14e dag tills vi ser att hon är tipp topp igen.

Till vår fördel har vi ridbanan här på baksidan med massa bommar och hinder. Perfekt för träning där hon ska lyfta på benen ordentligt, även balansträning om man låter fantasin flöda. Det kommer faktiskt bli roligt att göra dessa övningar och redan idag sätter vi igång med träningen på banan. (Bilder kommer i nästa inlägg)

Utöver hundtränarna med Alta så åkte vi även till Brukshundsklubben med Delta. Min tanke var att fortsätta träna på positioner och försöka få till lite tempo under ”fot” men istället hamnade vi nere på agilitybanan. Min kära sambo var med och när han pekade på alla hinder gick vi såklart dit. Efter en stund hade Delta lärt sig att springa i tunnlarna, vi testade på lite slalom och låga hinder till denna lilla aussie valp. Hon älskade verkligen denna typ av träning och då jag helt ärligt inte är så intresserad av agility kände jag mest.. ”Fan.. Du gillar det.. Då måste vi göra det..” Skillnaden på folk och folk, det mina hundar älskar får de göra oavsett vad jag tycker haha! 

När vi kom hem med Delta var det en hund kvar på schemat och det var såklart lilla Cody. Han var trött och det var varmt så sambon gjorde det lätt för sig och tog med sig Cody till golfbanan där han slog en hink. Bra miljöträning och när sambon väl kom hem hade vi tre trötta hundar som låg här inne och sov.

En riktigt bra dag, proppad med hund – som vanligt. ❤

13 veckor eller 5 månader?

När båda valparna var 13 veckor tog jag ut dom på ridbanan en och en för lite träning.
Delta körde på som att hon aldrig gjort något annat och när det var Codys tur la han sig mitt på ridbanan som en klubbad säl och låg där. Helt ointresserad var han av mitt försök till träning och istället fick jag sätta mig mitt i sanden och klappa han på magen.

Igår gjorde jag ett nytt försök två månader senare och vilken skillnad. Det var som att han behövde den här tiden att landa och bli lite äldre. Att träna ska vara roligt och det är ett måste under inlärningsfasen annars  ger det inte samma resultat. Det som jag gjorde igår med Cody gör jag med alla hundar som jag fått hem, haft hand om i perioder eller tränat. En långlina, godis och en boll kommer man väldigt långt med. Följsamhet, kontakt, stadga, det som jag iallafall verkligen värdesätter i vardagen.

Igår var ett pass som jag önskar att jag spelat in, för att visa hur jag gör och för att visa ett klockrent exempel på hur Cody i detta fall snabbt förstod och fann glädje i det vi gjorde. Från att kommit in på ridbanan och lilla Cody förstod inte alls vad som förväntades så gick det snabbt till att han följde mig i alla steg, alla vändningar utan tjat från min sida. Bara positiv förstärkning när han följde och ignorans när han inte gjorde det.

När vi sedan gick vidare till Stanna kommandot vilket aldrig tränats på förut och med Cody fick jag ta hjälp av både boll och lina. Kasta bollen, säga stanna, trampa på linan (vilket ger en reaktion av att han stannar till i lätt förvåning) och precis i den sekunden säga stanna igen, kasta godis och belöna med lek. Efter tre gånger med linans hjälp stannade han varje gång självmant när bollen flög förbi och väntade in mig med viftande svans. Lite inkallning och hela passet avslutades med att både han och jag lekte med bollen tillsammans.

Cody var extremt duktig och vi hade så roligt under vår lilla träningsstund på banan. Innan vi gick hem så tog vi en promenad och vad han var lyhörd, matte var bäst i hela världen och jag gick med ett töntigt pirr i hela magen. Vilken hund vi har, vilken stjärna! 

Det jag vill få fram med det här inlägget är att ibland är hundarna inte mogna när de är 3 månader (faktiskt rätt ovanligt) och det är okey, då ska de få vara valpar en stund till. Jag lät han vara i detta fall vilket gav otroligt fina resultat men om jag istället skulle ha tvingat honom, tjatat, tränat massor varje dag skulle han och jag inte ha samma fina relation (för ingen gillar någon som tjatar och gnäller konstant) han skulle också haft lite problem med stress då inlärningen inte faller lika naturligt och istället bygger upp frustration vilket bidrar till stress. Sist men inte minst skulle vi inte ha lika roligt tillsammans, jag skulle inte ha gått från passen med känslan ”vi kan ta över världen” utan antagligen mer ”vad gör jag för fel, varför går det inte, varför, varför, varför.”

Vi behöver inte stressa med våra unghundar och vi kan lyssna på deras signaler. Är de inte mogna ännu så låt de växa till sig lite. I Codys fall tog det 5 månader innan han var mogen och i andra fall tar det längre tid eller kortare. Stressa inte, lyssna på era hundar och ha roligt under tiden. Det finns så mycket annat man kan göra och när andra runt om stressar på med er träning, borsta bort kommentarerna och tänk såhär; Våra hundar är olika precis som du och jag. ❤