Det stillsamma livet

Jag tror på det här att man utvecklas och lär sig för varje fyrfotade individ som man stöter på och speciellt de som man själv haft hand om, både i perioder som på heltid. Egna erfarenheter väger så tungt i ens egna utveckling och skall inte underskattas. 

Då jag är som jag är och att jag genuint tror att det alltid finns mer att lära så är det inte så konstigt att jag analyserar och jämför de hundar jag haft mot de hundar jag idag har. Vad är skillnaden – på hur jag hanterar dessa individer gentemot tidigare. Vad är skillnaderna på dom som individer och hur ser det ut dag? Hur tänker jag idag gentemot tidigare år? Skillnaden är alltid märkbar – Självutveckling.

Förstår ni varför både min sambo och mina vänner ber mig mellan varven att; 
Sluta tänka. Hjärnan min går alltid på högvarv. Jag kan tyvärr inte stänga ner min hjärnverksamhet och igår satt jag på soffan och började analysera kring Cody.

Piraten, malamuten, bjässen. 

Han är lugnet själv. Allt han gör genomsyrar lugn, trygghet och eftertänksamhet.
Jag har nog aldrig träffat på en unghund som är så på jorden som han är.
Det ”värsta” han kan göra är att han lägger sig på en i soffan eller i sängen och viftar på svansen lite snabbt. Alltså.. Kom igen. Ingen av mina tidigare hundar har vart såhär… Genuint soffpotatis vid 6 månaders ålder. 

Vad är skillnaden på min hantering med honom gentemot alla andra hundar? Då slog det mig, där och då när han sov på mig i soffan att han är den enda hunden som jag faktiskt inte tränat. Inte alls. Han är inte ens med mig i stallet. Han strosar på gården, får någon promenad i skogen, sover i hundgården, vilar inne. Åker med någon gång ibland till en vän men mestadels av hans dagar chillar han faktiskt. Det är inte mycket fart och fläng i hans liv utöver när sambon tränar malamuterna men då är det ute i skogen, i naturen. Det där stillsamma livet som dragmänniskorna pratar om.

Det är så ologiskt men samtidigt så fruktansvärt logiskt. 
Vi hundägare är så inrutade med att det skall tränas, gärna tidigt med kommandon, miljöträning, kurser, bla bla bla. Javisst ska det vilas däremellan men efter ett noga utvalt schema – För vi får ju inte missa något som hunden skall lära sig och ju tidigare desto bättre… Eller? Jag ska inte sticka under stolen att alla våra hundar är individer och därav olika till personligheten men visst säger det mycket att den hunden som verkligen fått leva som en soffpotatis sitt första halvår är den som är mest på jorden, mest ”passiv” om man vill använda det uttrycket och tänk om vi alla som skaffade hund faktiskt inte gjorde så mycket alls första halvåret. Hur skulle det se ut då?

Sen är det så att vi alla skaffar hund av olika anledningar. Om man vill ha en träningskompis, tävla eller gå alla dessa kurserna så är det svårt att vänta, att inte göra någonting mer än vardagen då försvinner faktiskt charmen av det där som många så gärna vill göra när de får hem ens fyrbenta.

Men visst är det intressant om man tänker efter och vänder på det?

Kan det helt enkelt vara så att vi genom att vara så målinriktade hundägare skapar oss dessa hundar som faktiskt är lite stressade mellan varven, precis som oss. Om vi istället sänker kraven på oss själva lite grann och i samma veva ger våra hundar lite mer utrymme så skulle inte bara vi stressa ner och hitta lugnet utan även våra fyrfotade.

Jag vet inte, den där lilla piraten gav mig en ordentlig tankeställare som faktiskt är värt att tänka på, lugnet, det stillsamma livet – Bör nog inte underskattas.

 

 

 

 

Annonser

Det var dags för chippning

Nu har det vart lite tyst här på bloggen. Förra veckan låg jag sjuk, hela familjen låg däckade i helgen också. Det här med barn. Baskiluskerna går bara runt och runt.

Men en sak som jag glömt berätta för er är att valparna växer så det knakar och i förra veckan chippades Cody, alltså en kemisk kastrering som håller i ett år. Tanken är att han skall gå inom avel under Malamutepacklife om allt går som det skall så därav fick han nu chippas. När han är över året är det dags för röntgen, ögonlysning och lite fler utställningar skall hinnas med.

Tänk att valparna redan är 6 månader. Herregud, vad hände? Tiden springer iväg och dom där två små fluffbollarna som vi fick hem är stora tonåringar idag. 

Cody väger 35 kg redan, över 60 cm i mankhöjd och han börjar bli en riktigt stor kille.
Tur för mig är han lugnet själv, annars skulle han vara ute och gå med mig och inte tvärtom. Rätt häftigt är det dock att se han och Alta tillsammans sida vid sida, han är lika stor som henne och dom två gör verkligen allt tillsammans.

Jag måste erkänna att jag tycker det är magiskt att se dessa två tillsammans. 
Det är något speciellt när man har fler av samma ras, kroppsspråket, kontakten hundarna emellan.. I detta fall har de samma blodsband. Och man ser likheterna, att de hör ihop, att de är familj.

Älskade malamuter – ni har en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

När man inte har tid

Det här med att vara sjuk tycker jag är rena dumheter, det finns inte plats på mitt schema för strunt som detta. Typ som influensa. Nej, nej det går bara inte.

Redan förra veckan fick jag migrän, var lite febrig och knaprade Ipren. Hela helgen knaprade jag ipren, svettades som en dåre men tyckte att – det här går nog över.
Måndagen började jag dagen med några piller, typ en hink kaffe och sedan till jobbet.

Massor att göra – Nu kör vi. 

Tills jag satt där på mitt kontor efter lunch och alltså, (Känsliga läsare varnas) det RANN svett från mig, alltså det var så vidrigt, jag satt i telefon och allt bara… Flöt ihop. Sjukaste jag har vart med om någonsin och jag kan inte låta bli att garva åt mig själv men jag har ju lite svårt att acceptera sådant här ”trams” så jag satt där och vägrade gå hem förrens jag klarat av dagens mål (läs: enligt mig, ingen annan) så när jag väl satte mig i bilen.. Då var jag så dålig så jag var tvungen att inte bara ringa Emeli utan även sambon så att jag inte körde av vägen på vägen hem. När jag väl kom hem frågade jag sambon hur många ipren man fick ta på en dag? När jag sedan sa hur många jag redan tagit tog det nästan hus i helvete och plötsligt fick jag ipren förbud för resterande dag…

Alltså kom igen. Vad gör jag mot mig själv och varför? Jag får bara inte hålla på såhär. Ingen annan än mig själv kör mig själv rakt in i väggen. Det här, just det här som jag gjorde mot mig själv sedan i fredags är rena rama dumheter. Faktiskt. Fy skäms på mig! 

Efter detta i måndags har jag legat precis här på soffan och nu äntligen har febern börjat släppa. Hundarna har bytt av varann gällande vem som ska ligga på soffan och värma sjuklingen till matte och jag har faktiskt sådan jäkla panik över allt som skulle göras denna vecka men som jag inte klarat av. För att ge mig själv ännu mer dåligt samvete punktar jag nu upp en lista på veckans planer som jag nu, pga denna jäkla influensa missat.

  • Eh… Jobba! Jag har en budget som skall hållas, vafan gör jag sjuk?! 
  • Valpkurs
  • Göra klart andra hundgården
  • Träffa Hundtränarna
  • Ta produktbilder
  • Dragträna malamuterna
  • Lydnadsträna Delta
  • Markträna hästen
  • Skriva en krönika
  • Skriva minst en uppsats
  • Höststäda på tomten
  • Mitt hemliga och spännande möte inför nästa år
  • Fixa naglarna
  • Typ, duscha

Förstår ni varför jag inte har tid med det här? Jag dör, jag orkar inte. Hur ska jag ens hinna ikapp? Vart är min personliga assistent och varför var min familj tvungen att smitta ner mig med dessa baskilusker? Ja, jag är bitter och en aning stressad. Dagen idag blir till att kurrera sig och imorgon ska jag försöka hinna med att iallafall komma ikapp på jobbet, träna hästen, pussa på hundarna och typ..typ.. Ååh någon som vill komma hit och hjälpa mig komma ikapp med livet? ❤

Två galningar som gjort dagarna lite mysigare. ❤ 

Alltså… Wow!

Söndag igår. Min numera älsklingsdag. För då har jag kurs! 

Låt mig säga såhär, när tjejerna började för mig – första gången – var det några studsiga hundar på plats, alla hundar gjorde ljud som att vi hade 20 sälar på plats, fokus var inte på topp och ägarna kämpade på. Nu bara några veckor senare gör de uppgifter tillsammans som är så sjukt krävande av hundarna, utmanande och med störningar från alla håll och kanter. Följsamheten har tagit en ny nivå, Relationen som de har byggs upp till ren kärlek, fokuseringen från både ägare och hundar är på topp och jag står mållös vid varje uppgift och hejjar på till tusen.

De är grymma, de gör att jag får en sådan kick så om jag kunde så skulle jag poppa flaskan, dansa och hurra som att Sverige hade vunnit EM. Alltså. Wow! 

Jag älskar det här med coachning, jag älskar att få följa era resor som är så sjukt unika för varje ägare med hund och för varje hund och hundägare som jag träffat på under mina år inom hundvärlden så lär jag mig något nytt. För vet ni? Man är aldrig fullärd. Ingen.

När ni tackar mig så vill jag bara krama om er och tacka ER. Det är ju NI som får mig att utvecklas, NI får mig att ÄLSKA det jag gör och NI får  mig att bli bättre på mitt jobb. ❤ Nu är det måndag igen och en hel vecka kvar till nästa kurstillfälle. Men innan det ska jag själv på kurs med valparna, jag ska på ett spännande möte inför nästa år och träffa mina favoriter – Hundtränarna. Fullt ös och nu kickar vi igång veckan! 

DSC_0440

 

 

 

 

Månadens djurpaket har kommit!

I veckan fick jag ett sms från min ena polare där hon skrev ”Månadens låda – bästa!”
och jag vet att jag varje månad skriver här i bloggen hur bra Djurpaketet är men alltså, månadens låda var helt insane! Den var perfekt. punkt.

Två leksaker, massa träningsgodis, tuggben och tuggsticks. Den var minst sagt proppad med grejer som vi kommer ha användning av hela månaden. Och lite fun fact; Djurpaketet.se fyller faktiskt 2 hela år nu och för att fira detta finns det nu en rabattkod på 30 procent(!!!) som jag tänker dela med mig av till er!

Ange Passout30 i kassan så får ni alltså 30% rabatt på er första box från Djurpaketet. 🙂

Ja… Vad gör lite vatten?

I måndags var det dags för valpkurs igen och jag skyndade mig hem, hoppade in i hallen och Chribbe kollad på mig med stora ögon. ”Du vet att det regnar ute va?”
”Regn och regn, lite vatten har väl inte dödat någon?”

Med betoning på lite pekade Chribbe med hela handen ut mot fönstret där det stormade och regnade som aldrig förr. Han och Cody tänkte minsann inte stå i regnet på bruksklubben i flera timmar! Nehe tänkte jag och kollade ner på lilla Delta. ”Japp bruden, det är du och jag mot världen idag helt enkelt.”

Kom fram till Bruksklubben i stormen och hoppade ut ur bilen.
En regnjacka hann jag hitta innan jag åkte, och gummistövlar också.
Jag kände mig faktiskt lite stolt över att jag denna gång var beredd för regnet.
”Trodde du ja” skrattade världen – och Delta som hoppade ner i Sveriges största vattenpöl, vände och hoppade rakt upp i luften – för att sedan landa på mig… Där stod jag med jeans som plötsligt var så blöta så att jag knappt kände mina underkläder, spottade Aussiehår, vatten och lera ur munnen och kände bara.. Livet… Livet..

Där stod jag, på parkeringen, Delta hoppade runt, svansen gick i 180 och med stora ögon kollade hon på mig och sedan ner mot planen. ”Morsan nu kör vi! Vi är på klubben ju!” och då släppte något, jag orkade inte bry mig, vad fan gör lite vatten? Lite lera? Nu är vi på klubben och ikväll ska vi ha jävligt roligt! 

Och vet ni? Det hade vi! Det var en kväll när jag inte tänkte på något alls förutom mig och Delta, det var en kväll när jag kom hem och vred ur mina kläder men det var också en kväll som jag åkte hem med ett leende på läpparna. Och det var ett tag sedan jag hade den känslan. ❤ En blöt men underbar kväll med min älskade Delta. Hon som gör mig galen, hon som får mig att skratta tills jag får ont i magen, hon – som jag inte skulle vilja vara utan en enda dag. Underbara, älskade Delta. 

delta7

Vi har bara haft tur

Låt oss prata lite snabbt om vad som händer i världen. Att vi har människor som mår så dåligt OCH har tillgång till vapen, som går runt och skjuter ihjäl människor. Dödsskjutningar, grupperingar som tycker att det är helt okey att döda andra, kidnappa, våldta. Barn som blir krigsoffer, barn som utsätts för trafficking, som blir värvade till att bli soldater. Barn. Att vi inte är utsatta handlar om att vi endast har tur. Vi kunde lika gärna växt upp i en miljö som dessa, vi kunde lika gärna vart de som stod mitt bland skjutningen eller ha föräldrar som skjuts ner framför en i en strid mellan olika grupperingar i ett av alla utsatta länder.

Vi har bara haft tur att få bli födda i ett tryggt land, växa upp i en skyddad bubbla.

Det känns som att hela världen är i kris för tillfället och den tvåbenta arten tar sakta men säkert inte bara död på varann utan även jorden och alla våra fyrfotade.
En övermäktig känsla om att allt bara rasar ihop.

Kan man som enskild människa göra någon skillnad alls? Går det ens? 
Känns inte som det va? 

För några år sedan nu gick jag Nicole och Johanna i Sthlm och delade ut mackor till hemlösa, jag funderar på om vi kan göra någon liknande igen. En enkel promenad med våra fyrfotade – tillsammans – där vi sprider lite kärlek runt oss.

Vad säger ni, är det något som vi ska försöka få till i närhet? ❤

10400521_10156406287120430_1598789345859045062_n