Den där glimten

Det är något speciellt med att ”bara” ha en hund och att som jag för tillfället har möjligheten att dela alla dygnets timmar med denna fyrfotade. (lyxen som mammaledig.) Det går inte att undgå att vi börjar bli ett här hemma, vi förstår varann på ett helt annat plan än tidigare. Det är en lyx att kunna tillbringa sina dagar på detta sätt. Men jag måste erkänna att jag trots detta ser i Altas fina ögon att något saknas. Hon har alltid haft en hundkompis på heltid vid sin sida och nu är Brooklyn borta. Vi kommer inte ifrån detta och det har skapat ett tomrum här hemma. En tomhet som dränks av en otrolig sorg. 

Innan Brooklyn dog så startade tjejerna deras morgon med morgonmys, de tvättade varann och låg i en hög och myste bland duntäckena i sängen. Varje morgon i två år.
De åt tillsammans, lekte tillsammans, promenerade, tränade, vilade. Allt.
Dom var oskiljaktiga. 

Jag endast kommer aldrig kunna fylla ut den tomheten, jag kan försöka erbjuda annat men hur mycket jag än vill så kommer jag aldrig kunna ersätta Brooklyn. Att ersätta den otroligt fina individ är omöjligt, för hur ersätter man den hunden? Det går inte, inte alls. Inte för mig, inte för Alta, inte för någon som fick möjligheten att släppa in Brooklyn i sitt hjärta. Men förhoppningsvis så tänds den där lilla glimten i Altas ögon igen när valparna kommer hem i sommar. Att kunna erbjuda en ras som Alta (Alaskan malamute) ett liv med iallafall en annan hundkompis tror jag är viktigt, det är så otroligt mycket flockkänsla hos dessa hundar så det är svårt som tvåbent att fylla ut den biten. Speciellt när de växt upp med fler hundar i hemmet.

Jag vet inte, jag kanske bara är helt ute och cyklar. Ute på virrvarr i min egna sorg efter Brooklyn. För det gör ont och det är tomt. Att hantera sin egna sorg samtidigt som jag ser tomrummet hos Alta gör allt lite värre. Men en dag i taget och tillslut kommer väl glimten tillbaka, hos Alta och hos mig. ❤

dsc_2754

I’ve been hearing symphonies, Before all I heard was silence
A rhapsody for you and me, And every melody is timeless
Life was stringing me along, Then you came and you cut me loose
Was solo singing on my own, Now I can’t find the key without you

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s