Rakt ner i leran

Igår passade jag på och tränade vidare med häst och hund. Man kanske bör tycka att det räcker att bara ut och rida, att det ska fungera och sen är det bra. Jag är lite dålig på det där att sätta ribban på en höjd och hålla sig där. Jag pressar och puschar tills den där ribban går i tusen bitar. På gott och ont. Igår gjorde det jävligt ont. 

Så vi red in på ridbanan och jag bad Alta att stanna, för varje gång hon stannade så red jag runt henne med hästen och sen fick hon följa med framåt igen. Sådär höll vi på och det kanske inte låter som något jobbigt alls men för hund och häst är detta en otroligt pressad situation, trängt och lite stressat. Att Alta samtidigt skulle lyssna på mig, ha koll på hästen och inte vara för seg under arbetet var inte lätt och jag såg att hon började gå upp lite i varv. När husse ploppade fram på ridbanan ylade Alta glatt och glömde bort allt.

Där och då skulle jag ha gjort en sista övning och slutat. Ni vet, Sluta på topp. 
Jag är dålig på att sluta på topp. Ni vet den där ribban? Ja, jag vill gärna trycka på lite till.

Jag manade på. ”kom igen, lyssna nu, stanna så gör vi det här eeeen gång till.”
Nej sa Alta och bestämde sig att nu får det fan vara nog. ”Jävla skitmatte som alltid ska vara så jävla jobbig jämt.” Hon tog sats och kastade sig. Tryckte ner sina malamutetassar i backen och drog för kung och fosterland åt andra hållet. Observera då att hennes koppel var fastspänt i ett midjebälte runt mig. Hela sadeln snurrade runt och innan jag visste ordet av det så låg jag på backen, i leran, under hästen. Det här var nog det värsta som kunde hända Alta, hon fick panik av att jag skrek, flög av och låg på backen. Sprang fram och tillbaka som en dåre och ja.. Jag åkte fram och tillbaka jag med litegrann där i leran.

Hästen? Han stod stilla, kollade på mig och Alta och om han kunde prata skulle han nog säga samma sak som Alta. ”Matte, lägg ner nu för fan och låt oss vara.”
Sambon? Han stod på andra sidan staketet och när jag skrek från backen att ”Nu får du fan komma hit och hjälpa mig!” Suckade han och masade sig ut på ridbanan.

Den stunden, där i leran insåg jag att alla i min familj faktiskt är rätt trötta på mig för tillfället och att jag borde ge alla några dagar till ren och skär återhämtning.. Precis det står på schemat resten av veckan. Absolut ingenting och min kropp skriker lite lätt efter gårdagens fall rakt ner i leran… Igår gjorde alla andra rätt och nästa gång jag bestämmer mig för att träna på banan med hund och häst måste jag sänka nivån, sluta på topp och lyssna på djuren. Annars kan jag lova att jag ligger där på backen igen!

#När djuren läxar upp en. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s