Angelica tittar in med ett Gästbloggsinlägg

Nu var det längesedan jag gästade här hos Sara. Det är nog lika bra eftersom att jag
skriver en hel uppsats varje gång. 🙂 Sist jag skrev berättade jag om min lilla Alfie
som jag adopterade från Irland via Hundar Utan Hem och innan dess om
oron över att mista min bästa vän i livet, Grand Danoisen Zelda.

Kort därpå kom dagen då hon inte längre stod bredvid min sida i allt.
Magomvridningen som jag fasat för under hela hennes liv dök upp och Zelda
vandrade över regnbågsbron den 21 augusti. Med sig tog hon nästan hela mitt hjärta.
Jag kommer förhoppningsvis aldrig att kunna säga att det inte var den värsta dagen i mitt liv. Varenda dag sedan dess kämpar jag med att samla ihop alla bitar av mig som föll isär och krossades.

Vem är jag utan Zelda? Vad skall jag göra utan Zelda? Hur skall jag leva utan Zelda? Kan jag leva utan Zelda? Det är ju hon som har fått mig att kliva ur sängen varje morgon.

Zelda stod bredvid mig genom allt. Hon har varit den enda som funnits där i vått och torrt, varenda dag i veckan, i nästan 11 år. Jag kommer aldrig att uppleva den här relationen till en annan hund igen. Kanske är det så att den första hunden man har är den hund som
man skapar den mest speciella relationen till, men Zelda och jag verkligen växte ihop.
Vi blev ett och vi hade försvarat varandra till döden. Det fanns ingenting som kunde förstöra mellan oss. För många är hundar bara hundar. Många förstår inte hur man kan skapa en så stark relation till en hund som jag och många hundvänner gör. För mig var Zelda aldrig bara en hund. Hon var min bästa vän, min livskamrat, min sambo, min stöttepelare, min största kärlek och min vårdhund. Och hennes päls torkade så fruktansvärt många av mina tårar. Genom de fruktansvärda tonåren, många stora händelser i livet och vid hennes sista andetag var det vi två.

Zelda blev 10 år och 8 månader. En fantastisk ålder för en Grand Danois.
Hon var pigg och glad in i det sista och ibland tror jag att hon faktiskt levde såhär länge
för att hon kände att jag behövde henne. För att hon var viktig. Jag vill också tro att hon var glad. Att hon mådde bra. Att hon kände att hon hade ett bra liv tillsammans med mig, och i slutet även med Alfie. Kanske kände hon när Alfie kom att hon kunde lämna över ansvaret till honom. Jag fick ett meddelande av min bror i samband med Zeldas bortgång som jag aldrig kommer att radera. Som jag kommer att läsa om och om igen varje gång det känns sådär fruktansvärt tungt. Som jag kommer att försöka tro på.

Angelica, jag vet att det inte hjälper att höra nu, men jag vill säga det ändå. Jag har tänkt på det länge och har även pratat med mina vänner om det. Du har fått mig att tro på riktigt att kärlek förlänger liv. För allt du har gjort för Zelda är extremt jävla vackert, omtänksamt och stort. Det krävs ett gigantiskt hjärta. Ett hjärta du äger. Jag finner inga ord, men du skall vara otroligt stolt över dig själv för det liv du gett henne. Och jag vet vad hon har givit dig. Att Zelda blev nästan 11 år är fantastiskt och det är tack vare dig och all kärlek du givit henne. Du inspirerar många och jag är så stolt över att få ha dig som syster. Vara din bror. Zelda kommer för alltid att leva kvar hos oss allihop. Hon kommer att vaka över dig hela tiden, varje dag. Du är det bästa som hänt henne.”

Tack lillebror för det finaste meddelandet jag någonsin har fått. ❤

zelda3-jpg

Att mista det viktigaste man har i livet är något som vi alla hanterar på olika sätt.
Alla sätt är okej. Man får sörja och det finns inga regler för hur länge och hur mycket.
Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att leva utan Zelda. Jag såg inte hur det skulle
kunna vara möjligt att inte dela ALLT med just henne. Här står jag idag,
4 månader senare, fruktansvärt ledsen och med en enorm saknad,
men med inställningen att jag och Alfie skall leva vidare på just det sättet som Zelda
lärde oss att leva. Hon kommer att vara med mig hela livet, även om jag inte kan se hennes tassavtryck i snön som hon älskade så mycket. Alfie hjälper mig varje dag
och han har varit min räddare i nöden. Med honom börjar nu en ny resa för att bygga
upp en relation som förhoppningsvis åtminstone kan nosa på min och Zeldas en dag.

Vi har dem till låns, hur ogärna vi än vill att det skall vara så och hur orättvist det än känns. De förgyller våra liv under en begränsad tid och vi får aldrig ta dem för givet.
Att hunden är människans bästa vän råder det inga tvivel om och vi måste vårda
det på allra bästa sätt. Njut av varje dag och tacka din vän för allt den ger dig.

Och glöm aldrig. Vi KAN överleva den där dagen. Vi måste bara använda all vår energi
till att kriga oss till den dagen då vi blickar tillbaka med glädje på alla fantastiska stunder och lärdomar vi samlat under tidens gång. Och vi MÅSTE få vara ledsen,
vad folk än tycker och tänker och säger.

zelda3-jpg

Sov Gott min Vän – Vi ses snart igen.

 

❤ Angelica 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s