Vägen tillbaka

Idag slog det mig att för två månader sedan låg jag här hemma, kunde knappt kissa
utan att vilja lägga mig ner på golvet och typ.. ge upp. Jag kunde inte göra något
utan en dos citodon i kroppen och jag hade fan ont överallt i hela kroppen.
Varje dag var det gråtfest i min ensamhet och jag vart ett bittert vrak som inte alls
tyckte det var en underbar, magisk upplevelse att vara gravid.
Nej hur kunde det vara det, graviditeten tog bokstavligen livet ifrån mig i månader.
Det var hemskt och jag matades med info om att det inte var säkert att problemen
jag hade skulle försvinna efter förlossningen. ”Räkna med några månader till.
Att jag sedan gjorde ett kejsarsnitt på allt detta gjorde ju inte min rörlighet bättre
om man säger så.. Nej, då var det rygg, bäcken, benen och magen.

Stunden på operationsbordet när jag låg bedövad från midjan och neråt njöt jag,
jag njöt av varje liten sekund utan smärta och leendet på mina läppar skvallrade om
att jag äntligen, äntligen kunde andas utan smärta. Detta var första gången på månader..
Att jag sedan några timmar låg och kaskadspydde, svärandes i en uppvakningssal var kanske
inte
lika spännande men just den stunden, stunden utan smärta. Den var helt underbar. 

Jag har nog haft tur för redan dagarna efter kände jag skillnad. Jag tyckte mycket av smärtan försvann relativt fort, jag utmanade ödet lite för många gånger och pushade kroppen in i det sista, mycket för att jag så gärna ville ta ut hundarna, träna dom,
en enkel sak som att åka och handla, städa. Jag ville så gärna vara i mitt normala
tillstånd. Många kvällar fick jag känna på hur kroppen inte klarade av detta,
ont i ryggen, fogarna, bäckenet. Snittet åkte upp och jag svor och fräste över att
jag ännu igen tabbat mig. Trotts allt detta så har min kropp nästan kommit tillbaka
det hade lika gärna har gått åt motsatt håll då jag hade otroligt svårt att låta
kroppen ”bara” vila.

Jag är verkligen inte tillbaka ännu, jag är otroligt trött både fysiskt och psykiskt,
har lite svårt att äta och nerverna är inte helt hundra runt snittsåret.
Vissa kvällar skvallrar ryggen om att jag vart lite för hård mot kroppen och då
försöker jag lyssna och ta det lugnt och hitta en balans. Men balans är inte endast strikt vila, det måste finnas en balans.. 
Så varje dag går jag minst 3 km med hundarna, gärna bland stock och sten så
att vi alla måste lyfta på benen, gå i backarna och anstränga oss lite mer.
Varje vecka utökar vi rundorna och gör det lite jobbigare både för mig med lilleman
på magen och för hundarna. Jag ska komma tillbaka igen, måste komma tillbaka
och inte bara det, min kropp ska må bättre än innan jag vart sjuk.

Med skogen runt hörnet och med hundarna på släptåg kämpar jag på, varje dag.
En promenad i taget tills jag äntligen helt är tillbaka igen. 🌸 Sara

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s