Gästbloggare – Känslan av att rädda och adoptera en hund från ett annat land

Här har ni mig igen Nu är det dags för ett inlägg hos Sara och hennes vovvar
igen och jag tänkte att jag idag skall dela med mig av känslorna kring mitt
senaste äventyr. Jag har nämligen räddat en liten Staffe från avlivning på Irland.

image001

Alfie.

 

I början av året hoppade jag på tåget och började jobba med Hundar Utan Hem tillsammans med Sara. Jag gick då redan i tankarna att det vore kul med en till hund hemma.. En hund som hinner få tid med min Zelda som bara bli äldre och klokare och som jag kan få jobba och träna med på ett nytt sätt. Jag såg framför mig att en till Grand Danois var mitt enda alternativ. Jag älskar ju den rasen. Varenda GD jag träffat springer rakt in i mitt hjärta och våra personligheter passar alltid som handen i handsken ihop.
Om jag var hund skulle jag vara en Grand Danois – Det är jag säker på!

Problemet med att skaffa ytterligare en hund som väger mer än 60kg
och är större än jag är att mitt redan GD-anpassade liv skulle behöva anpassas än mer.
Jag hade fått köpa både ny bil och nytt boende, samt nya möbler till det nya hemmet såklart. Med detta i åtanke började jag fundera och när jag blev en del av Hundar Utan Hem så gick beslutet fort. Självklart skulle jag ju adoptera! Och självklart var det Staffarna
som lockade mest då mina erfarenheter från vänners Staffar är att de är fantastiska individer. En GD och en staffe – Är det inte det bästa av två världar?

Därefter gick det fort. Jag bestämde mig för att det i år skulle bli tillskott i familjen.
Lite sådär framåt sommar/höst kanske. I mars slängde jag, trots det,
iväg ett intresse på en hund i organisationen i alla fall. Jag inte kunde hålla mig.
Tre veckor senare dök Alfie upp. Hunden som jag fick i ett meddelande en sen måndag kväll och som såg så fantastisk ut. Han som checkade av varenda liten detalj
jag hade på min önskelista. Han som tog mitt hjärta med storm
och han som har gett mig en ny syn på livet.

image002

Vi har haft det otroligt kämpigt. Att åka flera dagar i en transport till ett nytt land,
nya människor, nya hundar och ett nytt språk kan inte vara lätt för en liten
10 månaders kille som inte verkar ha sett mycket av livet och världen.
Dessutom efter att ha suttit instängd i en liten bur, ensam.
Denna lilla kille hoppade förväntansfullt ut ur transporten i Älvsjö den där natten
den 4 april. Det var där vi möttes första gången och aldrig kommer jag att kunna
sätta ord på den känslan. Känslan av att Alfie äntligen kom till sitt för-alltid-hem
och att jag får vara med och göra livet värdefullt för en individ igen.
Jag visste när jag såg honom att jag skulle göra allt för honom.

Tårar, svett och stress beskriver första två veckorna.
Min hundvakt hoppade av på grund av Alfies stress och där stod jag.
Vad hände? Jag hade ju en plan för det här. Jag blev kallad naiv och dum.
Som jag grät och som jag slet mig i håret. Prestationsångesten var ett faktum.
Jag ville ju att detta skulle bli bra för Alfie, men jag kände mig så hjälplös.
Jag hade så ont i hjärtat över att han var så stressad.

2 månader har gått nu och för att göra en väldigt lång historia kort så har vi
kommit så otroligt långt. Vi går oftast två steg framåt och ett bakåt,
även om två bakåt och ett framåt också händer ibland (typ när han käkar skor för 3500kr). Den här lilla killen har landat i vårt hem. Vi gör utflykter och han går lös.
Han ger så himla mycket kärlek. Han är otroligt kontaktsökande och lyhörd.
Aldrig någonsin har jag blivit så motiverad till att få jobba med en individ.
FAN vad roligt vi kommer att kunna ha han och jag.
Vi kommer att kunna utvecklas tillsammans och lära varandra. Alfie tar alla
med storm och han kommer att kunna gå långt om piloten här bara styr rätt.
Jag får hjälp av fantastiska personer, för vilka jag är evigt tacksam.
En samling av erfarenheter av omplaceringar, staffar som individer, hund överlag
och hundsporter finns hos dem och för det är jag och Alfie så glada.
Tack till er som finns där när jag gråter och skrattar ❤

Jag har släppt in Alfie i mitt hjärta och där kommer han alltid att ha en speciell plats.
Det är en helt ny erfarenhet och känsla, även om Zelda alltid kommer att vara min nr 1
och min största kärlek. Alfie och jag kommer alltid att ha en speciell relation
– framför allt från min sida. Trots att han äter upp mina saker ibland
finns det VARJE DAG något som han gör som gör mig så stolt
att mattehjärtat spricker. Vilken hjälte han är!

Mina hundar är min värld. De är det bästa som har hänt mig och jag kommer
aldrig att förstå hur jag har gjort mig förtjänt av dem.
Tillsammans kliver vi ur sängen på morgonen.
Tillsammans utvecklas vi som individer, både på egen hand och som team.
Tillsammans går lär vi varandra saker om livet.
Tillsammans hjälper vi varandra med allt.
Tillsammans går vi och lägger oss om kvällarna.
Det är vi mot världen och jag kan lova er alla att om jag får bestämma
och får som jag vill så kommer mitt liv alltid att innebära:
Grand Danois. Staffe. Adoptering. KÄRLEK!

image003

Tack Alfie för att du har fått mig att växa som människa
och för den fantastiska kärlek du ger. Och tack Carina på
Hundar Utan Hem för att du placerade Alfie hemma hos mig.

🌸 Angelica – Gästbloggare

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s