Gästbloggare! Grand Danois-ägaren lämnar ett avtryck

Hej alla läsare!

Idag tänkte jag att det var dags för Sara att lämna över lite av bloggandet till mig för att låta mig bekanta mig lite med er. Risken att mitt namn nämns här framöver är ganska stor och då kan det vara kul för er att veta vem jag är. 🙂

Angelica heter jag! Jag och Sara lärde känna varandra på hennes nuvarande arbetsplats som jag lämnade för två månader sedan. Idag jobbar jag på försäkringsbolaget IF. Precis nyligen bestämdes det att jag och Sara kommer att jobba tillsammans för organisationen Hundar utan Hem. Det känns fantastiskt roligt att få tillbaka Sara som min kollega och samtidigt äntligen få göra något som jag verkligen brinner för. Jag har länge letat efter något extra roligt att lägga tid på efter att ha tagit en paus från hästlivet, och nu känner jag att jag har hittat dit. Att få vara en del av en sådan fin organisation som gör ett fantastiskt arbete med att rädda liv känns overkligt. Tänk att lilla jag kan vara med
och göra skillnad! Jag och Sara tänker på precis samma sätt och tillsammans har vi
en extremt stor portion energi.

Mitt liv skulle inte fungera utan djur. Jag har varit hästtjej sedan jag fyllde 7 år. I år lade jag det på hyllan efter att ha haft ett par år som inte har känts som förr. Jag tappade min motivation och allt ”go”. Att pausa och sakna var en god idé. Men vem är jag utan hästarna? Jag har ju vigt mitt liv åt hästar, stallet, ridning och allt där till.
Det är ju det som jag är bra på…

bild 1.jpg

Räddaren i nöden (definitivt alla nödsituationer) är min hund Zelda. Zelda är en busig dam på strax över 10 år. Och ja, ni hörde rätt. Min Grand Danois har passerat 10-strecket och är pigg som en lärka. Hon börjar bli lite trött i kroppen, vilket inte är så konstigt. Varje steg hon tar och varje gång hon reser på sig är jag där med hökmammaögonen och analyserar. Jag vill ha stenkoll på att hon inte har ont och att hon orkar med allt utan problem. På gott och ont har jag det lite allt för vakande ögat. Att hela tiden oroa sig tar på krafterna. Däremot gör hennes dagliga kattfnatt mig lite lugnare. På kvällen är det full fart. Hon far runt som en valp och hoppar och skuttar så att jag ibland tänker ”det där skulle inte ens jag orka göra”. Detta får mig att känna att hon är glad. Min hund är glad och hon gillar sitt liv med mig. Det är inte förrän nu jag vågar låta mig själv tro på det – att jag gör något bra och som gör livet värt att leva för henne.

Att det är jag och Zelda mot världen är något som jag inte kan förstå hur jag skall kunna leva utan. Jag vet att jag har min hund på en viss övertid. Grand Danoisen är inte känd för att bli så gammal, och Grandis-ägarna blir lika överraskade och glada var gång de stöter på henne. Däremot finns det de som inte äger en hund med rasen själva och som är väl medvetna om att de inte blir så gamla. Det finns inget som jag har tröttnat så mycket på som ”Men oj! Är hon så gammal? Då lever hon inte så länge till va?” eller ”Men de blir väl inte så gamla?”. Jag förstår att man frågar, men de förstår inte att detta är en konstant ångest för mig och att det finns olika sätt att fråga detta på om man vill veta. De frågar ju fast de redan vet. Jag knyter handen i fickan numer. Jag räknar varje dag. Missförstå mig inte. Jag är otroligt tacksam för all tid vi har haft tillsammans. Jag kan bara inte förstå hur jag skall klara mig utan henne.

bild 2

Zelda har varit med mig under otroligt jobbiga perioder i livet. Det senaste året har varit en katastrof och för tre månader sedan var hon det absolut ända som fick mig att känna att livet var värt något överhuvudtaget. Jag orkade inte mer. Hade hon inte funnits där vet jag idag inte om jag hade gett upp allt. Hon har varit mitt allt och vi har ett otroligt band till varandra. Mina vänner säger alltid att vi är precis likadana. Jag har svårt att bestämma mig för om det är bra eller dåligt J Hur klarar man sig utan detta? Hur tänker man att man skall vara glad åt tiden man fick istället för att vara ledsen för tiden som man inte får? Jag har upplevt detta förr, men aldrig någonsin kommer det att vara som med Zelda. Finns det ett bra sätt att få vara ledsen på?

Det här med att blogga är svårt för mig. Det finns så himla mycket som vill ut och jag har redan skrivit en uppsats för mig själv. 🙂 Jag tror däremot att jag har skrivit något som alla ni hundmänniskor kan relatera till mer eller mindre. Känslor som man ibland kanske bara har för sig själv. Jag tror på att det är viktigt att prata om saker som är jobbiga. Det blir ofta lättare att hantera något som man säger högt och när man får känna att man inte är ensam i det.

Jag önskar er alla en fortsatt trevlig dag om ni tog er igenom inlägget såhär långt!
Många kramar från tjejen med mycket känslor och söt-Zelda. 🙂

P.S. Sara är världens bästa tjej. Hennes driv och engagemang är beundransvärt.
Så till dig Sara: Glöm aldrig att du är värd så himla mycket. Att jag står bakom dig i allt. Att så många älskar dig. Att du kommer att klara av precis vad som helst.
Tillsammans skall vi rädda världen, eller hur? 🙂 ❤

🌸 Angelica – Gästbloggare

Annonser

One thought on “Gästbloggare! Grand Danois-ägaren lämnar ett avtryck

  1. Wow! Först o främst är det väldigt kul att läsa ett blogginlägg om GD. För det andra är det kul att höra att hon är 10+ och pigg som en lärka. Jag förstår fullständigt, även om jag själv inte har GD, men redan nu är jag också rätt trött på frågan om hur gammal en GD blir… Det lär ju bara bli värre när det väl är dags o min bebis är här. Då är det också vi två mot världen! Bra inlägg!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s