Otursmalamute

Vår kära malamute Alta här hemma tror att hon är den odödliga kungen för tillfället.
Hon går på smärtstillande och tror då att hon kan allt. Vi pratar springa för livet nerför trappan, hoppa jämfota från sittande position, yla ihjäl oss här hemma, bita Brookie i benen och smyga på katten.. Allt som man inte får göra när man har ont i benet.
Så 06,30 vaknar jag av att denna gigantiska hund hoppat upp i sängen och krafsar sönder min arm, det var dags för mig att gå upp. Som vanligt när hon får för sig en dum idee som involverar mig tidigt på morgonen så åker man snabbt ner på golvet. Därav är jag vaken, tidigt som fan på min semester.. (Bitter? nej nej…)

Så vi springer efter malamute damen och försöker hålla henne lugn. Det har gått tre dagar och man kan knappt hålla i kopplet när vi är ute. Vi pratar Malamute som håller på att explodera. Katastrof. Tur för oss går allt åt rätt håll och snart kan hon få springa igen.

Så vad har hänt lilla Malmamute tjejen.. Jo vi har vart i Göteborg några dagar och precis som hos oss så bor dessa underbara släktingar en bit utanför, på landet med en fin skog bakom huset och nära till vattnet. Så Alta kunde få sina dagliga skogsrundor där och
sista morgonen när jag klädde på mig så gick sambon ut med båda hundarna.
Inga konstigheter.  När jag var klar så gick jag ut på farstun och ser över ängen hur sambon kommer gåendes. Jag ser Brookie men inte Alta..
Efter en stund ser jag hur Chribbe bär på Alta. (Vi pratar gigantisk varg över axlarna) Inget man gör för skoj.. Folket, man hinner tänka fruktansvärt mycket på några sekunder och alltid det värsta.  Alta hade snubblat i skogen och Chribbe trodde att något var brutet då hon inte kunde gå, efter en stund förstod jag att hon hade vrickat tassen (trodde jag) och lät henne vila och efter en timma kunde hon gå utan större problem.

Men på natten började hon skrika, hon låg ner och skrek för full hals och jag vart så jävla rädd. Så vi kastade in allt i bilen och började köra mot Sthlm mitt i natten bara för att kunna komma hem till kliniken när de öppnat. När vi väl var där så fick vi det bekräftat, det var en stukning men inte i tassen utan i axeln. Smärtstillande i en vecka och sedan kontroll igen. Om det inte är helt bra blir det rehabilitering för hela slanten..

Det har nu gått några dagar och även om man inte ska ropa hej ännu så är det
redan lite bättre, för hennes och vår skull (!) Hoppas jag på att hon blir
bra så snart som möjligt. 🙂

Annonser