Akalla

Jag erkänner denna här lilla håla har sin charm. Jag har mina minnen minst sagt…
Mamma bor nere i radhusområdena och den tiden när hon var iväg mycket med
jobbet så vart det minst sagt fritidsgård i hennes hus. Det var fester hela tiden.
Ärligt.. Jag beundrar hennes grannar som orkade med mig och mina upptåg.
Sen att Järvafältet bara ligger några meter bort gjorde så att jag ständigt stod och
tränade Amy. Timme efter timme, löpning, lösträning, allt.

Kört med hästen inför tävlingar mil efter mil och galopperat på raksträckorna tills tårarna rann. Jag har åkt ner i diken med vagnen och ramlat av från hästryggen
ett antal gånger. Kört löprundorna på stigarna i skogen med Amy och tagit hand
om min älskade granne Kurre och hans hund innan cancern tog honom ifrån mig.

Jag har sprungit runt i centrum med det gamla akalla exet, åkt runt i killars bilar
och gömt spritflaskor i buskarna.. Haft glöggkvällar med Malin och när man väl var myndig..  Vinglat hem igenom centrum. Hängt på lokalpubben (pizzerian)
Gått in på grannens tomt och plockat ihop en bukett blommor fyra på morgonen som man sedan gett till mamma efter en klassisk ”BögHög” sådär halv fem på morgonen.. Uppskattades inte(!)  Vi har blivit jagade av polisen och sagt att vi ”sovit i stallet…”
Vi har gått upp på tippen och pratat om framtiden, världen låg framför våra fötter.
Vi hade allt framför oss. Vi var så små, men ändå trodde man att man var så stor.

Jag har tillbringat många år i detta område så jag kan detta område innan och utan.
Alla småstigar, alla vägar, butikerna, allt. Det enda som är skillnaden nu är folket.
Jag känner inte många här längre. Kanske lika bra. Men även om jag inte ska
bo här för evigt så känns det bra att vara här igen. Man har sina minnen
och då får stället en viss charm. Flashback de lux.

Jag & Mysan 2007.

Jag & Mysan 2007

Annonser